Onsdag 7/11 - 11/11

KFÖ med tre nya hundar! Två fantastiskt underbara Råttisar och en Hoffe. Mycket trevliga hundförare och förlåt ljuvliga hundar. Vågar inte skriva vad vi gjorde eftersom vi skrivit på ett sekretessavtal, det var banne mig på tiden  

För min del 5 dagar och 13 timmars träning/utbildning per dag. Hundförarna 4 dagar.

Denna matte har inte ringt Dogpro en endaste gång men det kostade på att kolla mobilen varje dag efter missade samtal   Skulle ju kunna hänt något som inte va bra!

Oerhört påfrestande att inte få använda egen hund.  Det är fler än jag som funderar på att gå ner i befattning och bli hundförare igen......

Veckans  höjdpunkt var ändå att komma till Dogpro och ställa sig långt bort i rasthagen (ca 3000m2) och vänta på underverket. Måste erkänna att jag var orolig för att Dixon skulle tveka 

Turbo Dixon Ferrari kom springande i 140 och där fanns ingen tvekan överhuvudtaget! 

På Två ben upp  och pussar.  

Kenneth stod småningom brevid (som den autodidakta psykolog han är). Dixon for emellan oss hoppande upp på oss båda. Sedan tog Dixon ett par repor bort från oss och in emellan delade rasthagar.

Vi kallade och visslade, No Dixon! Antingen visste han att han skulle hem och vi borde in till hundhuset igen, eller så ville han kaxa inför sin sk hundkompisar! 

Största glädjen var emellertid Dixons oberördhet vad gäller hundarna innanför nät och stängsel   

Ingen som helst prestige bara en riktigt glad retsticka....... Kenneth bekräftade mina problem med att ställa en mental status på Dixon. Lugna fina härliga Kenneth insåg Dixons omogenhet. Jag fick detta bekräftat av någon som vet vad han pratar om dvs. att Dixon är en "riktig vild en". Men vansinnigt rolig att leka med. Prinsen har snott ben från de andra hundarna när burarna varit tomma   

Alla sådana små rapporter talar om för mig att Dixon har haft skitkul   Äter som en häst, vild och yster men hörsam och mycket lätt att korrigera endast med bestämd röst. Kenneth är ett proffs på att läsa hund   På väg hem sov Dixon i bilen. Det första han gör när matte öppnat dörren (ok jag hade förberett hundfällarna i buren) var att snabbt gå in i sin älskade bur och kolla läget!!!! Efter att varit Turbo, turbo så var det precis som en annan hund. Han blev med ens lugn sansad och fick mat. 

Han slängde sig bildligt talat mellan mina fötter på sidan och sov   Vi tog en sista kisse runda i trädgården och båda lika trötta la vi oss i sängen. Dixon somnade med huvudet på min mage lugn och trygg!

Slutsats: Dogpro har rätt namn dvs proffs för hund! Lita på din egen innersta känsla men kontrollera med någon du litar på! Jag litar till 100% på Kenneth och kan bara rekommendera Dogpro som bästa hundpensionat om du vill ha omsorg och inte förvaring!  

Denna morgon var febrig, ont i huvudet och frusen.  

Gick upp och satte på kaffebryggarn som var laddad för termos! Drack kaffe men kände att detta fungerar inte,  dvs att ta sig till Sturup för spår.

Ringer Christer och läser in på svararen att jag stannar hemma. Mår givetvis inte bättre när jag tittar på en energisk och mycket lycklig hund.    Jag kan helt enkelt inte förmå mig att gå ut, så jag släpper ut prinsen i trädgården och sörplar mer kaffe.

Vi går upp till sovrummet igen och Dixon yster och vild!   

Vill leka leken fånga kudden om du kan!  Leken innebär att han tar kudden i munnen och ställer sig mitt på en dubbelsäng som är 2x2 meter.  Där på mitten kan jag inte nå honnom utan måste i så fall kasta mig handlöst efter honom.  Skrika, dämpat låg röst, diverse kommandon hjälper inte, han blir bara ännu mer exalterad. Jag är något irriterad och det känner han, vet min akilleshäl. 

Nåväl till slut lyckas jag överlista honom och tänker krypa ner i sängen igen.

Dixon smått förvirrad, ska vi inte gå ut? Vi går ju alltid ut när det är mörkt ute. Helg så går matte inte tillbaka till sängen, alltså är något fel.   

Dixon vet att råda bot på detta så han attackerar matte med underbara små kärleksbett och vägrar flytta på sig.   

Detta innebär att en rent kroppslig brottning utan våld från min sida börjar. Nu är min puls hög och Treo har ännu inte hunnit verka.  Småningom är jag nere under täcket och täcket över huvudet vilket betyder att matte inte är kontaktbar. 

Dixon vankar av och an hoppar upp tätt intill mitt ansikte och krafsar med tassarna. Försöker med tricket att ta min ena innesko och placera den rakt framför mig.  

Nu har det börja ljusna och ser ut att bli en underbar dag. Matte resignerar och tar på sig en tunn mogonrock och tar sig ner för trappan som en trött 90-åring.   

I köket dricks det halvljummet kaffe och Dixon får frukost. Jag ringer Christer för säkerhets skull. Christer skrattar och talar om att det är inte spår idag utan imorgon! Glad blir jag och känner att nu är

denna spillra beredd att ta sig ut i tunn morgonrock och kolla pannan eftersom det är tämligen kyligt inomhus trots att jag höjt elementen.

Dixon får ett speciellt kroppsuttryck som innebär Yesyes...... jag lunkar och Dixon springer (som alltid) ut genom dörren och hoppar över trappstegen.  OBS! (stannar jag vid dörren sitter han fint och väntar)

Felet lätt åtgärdat, bara ena pumpen är höjd.... inte så konstigt att elementen knappt är ljumna.

Nu mår jag betydligt bättre och vandrar åter upp till sovrummet med sänkt puls, masserar och gullar med Dixon som slappnar av och tycker att livet är på topp igen.   

Sedan ligger vi och bara myser med solen lysande in genom balkongdörren.  

Jag/vi ligger i dvala fram till klockan 12.00, har inte hänt sedan Dixon anlände. Vi handlar och matte lägger ett spår. Vi promenerar upp till kohagen och jag uttrycker mitt missnöje (på ett icke pedagogiskt sätt) med dragande i koppel. Åter till spåret är jag helt slut och gennomsvett.

Spåret är helt ok bortsett från sista benet då Dixon får syn på en fasan  Min fysiska och psykiska status blev nu synlig och hörbar   Tänker inte tala om vilka ord jag använde....... Efter slutapporten borde allt vara gott och väl! Men nejnej, då dyker en förbannad hare upp  

Alla mina sansade, goda, förstående och kärleksfulla sidor bara försvann!  Hemkommna har Dixon för första gången "surat" dvs. han har känt min irritation, missnöje! Inte orden men min sinnestämmning.

Så denna matte har pussat och krusat för att be om förlåtelse och känner mig just nu som en stor skit   Kompensation för dagen blev att jag köpte kycklinglever som nu steks i ugnen att imundigas imorgon vid apporterna.  Imorgon är en annan dag!

Dixon är en känslig individ och förstår inte när matte blir skogstokig!

Så här vacker är min underbara Prins när han bevakar!  

            Shiva min älskade prinsessa!  

Din älskade anka Webster och en bit av mitt hjärta följde med Dig på vägen

Saknar och tänker på alla våra fina stunder både i arbete och vila

2000.10.09 - 2011.10.24

Shiva 7 år

Platsliggning inför Certprov

   Sista sommaren 2011

 Ruinsök

Alla vänner på FB är inga vänner jag umgås med eller träffar varje vecka. Språket innebär att de sk vännerna på FB är mer bekanta.   

Vad är fel med det? Bekanta som har samma intresse och berättar om sina tillkortakommanden, små problem och glädjeämnen. Härligt underbart och ger en tillfredställelse av att veta vad som händer inom mitt intresseområde.   

Kompisar jag gått utbildning med som bor i norra Sverige, gamla elever som berättar om vad dom gör just nu, bekanta från hunderiet som beskriver sin träning, glädjeämnen och delar med sig även av vardagslivet som vi alla har! 

Det är väl fantastiskt?   

Så länge som jag inte tror att vi ska för evigt vara tillsammans och umgås.

Med heltidsarbete, trädgård och hund så har jag i alla fall inte tid eller ork att träffa mina vänner och bekanta under arbetsveckorna.   

Därför är FB perfekt för mig! Dessutom en inspiration i vardagen och svåra stunder, som när en kär vän försvinner över regnbågsbron!   

Inspiration att fortsätta med hundträning även när det blir fel och det blir det ju från och till.   

Glädjen över andras framgång, glädjen över att så många uppskattar livet och allt det vackra. 

Glädjen över all den kunskap, kreativitet, skapande av skönhet som så många bekanta besitter!    

Hoppet om att människor vill väl, kan väl och ständigt kämpar för att förmå väl!  

Tack alla underbara FB vänner (bekanta) ni ger mig hopp om mänskligheten   

Denna vecka har varit lärorik för matte. Jag tror inte jag byter ut Dixon även om han är högtempererad!
Spår i mörker en absolut favorit för min del, trots Vargvarning. 

Onsdag träning på klubben, inte så kul då jag trillade, dessutom på en sten.    Jag la ner träningen då det var små vita och svarta hundar som kom för nära bekvämlighetsavståndet!  Funderat mycket på Dixons upphetsning, inte aggressiv men upphetsad.  

Får den gode Dixon bara en uppgift eller hinner bli intresserad av matte, så glömmer han det mesta.  

Sen har vi problemet med Svarta hundar!  Tycks som om han blir osäker av sådana.

Humöret var inte på topp när vi åkte hem. Irriterad på mig själv och riktigt aggressiv. 

Men då ska jag bara fixa det!

Vilket innebär att Dixon kommer att få utmaningen om och om igen.  

Lördag ur träningssynpunkt en alldeles utmärkt dag. 

Vi startade med platsliggning en bit ifrån IPO-planen, springande hundar och vilande hundar. Dixon låg minst 5 minuter, ögonkontakt med matte och bevakning av Alipex som ronderade. Dessutom två Malle unghundar som vilade och lekte. Förutom aguilitygänget och en unghundskurs bakom oss.  

Efter platsliggningen körde vi lite linförighet och positioner på stället vilket fungerade.   

Men sen kom en Svart Riesen med matte rakt emot oss och då var det kört!

Vi förflyttade oss bort mot staketet och fortsatte där. Sedan in i bilen för lite vila.  

Tjugo minuter senare ut ur bilen och till stegen framför klubbstugan. Där klickade Jessica och Gabriella in Dixon på apporten med en hel del störningar.  Efter 30 minuter var både jag och Dixon helt slut.

Således en alldeles underbar dag!   

Söndag Regn och blåsig (rejält blåsigt). Lägger ett ca 500 meters spår med första benet i medvind, vinkel,  kort ben, vinkel och avslutande ben i motvind. Gick enligt mig mycket bra, förutom att matte inte skrek tjohoo vid apporterna och borde ge mer lina.  

Dagens absoluta Klo, budföring. Dixon startar, kör ut i Turbostil till en mottagare som tror att han behöver vara rolig! Mottagarn snurrar lixom runt och Dixon kör på aha! lek och kanske kamp. Dixon slänger ett getöga mot mattes håll? Hur vill du ha det? Till slut skriker jag, stå bara stilla och säg fot!

Stackars mottagare!   som till slut står alldeles stilla och kommenderar fot. Lugnet lägrar sig och Dixon kommer i turbofart mot matte, tar cirka två meter för honom att få stopp och in vid sidan.

Ja, vad ska jag säga? Dixon var snabbaste hunden!!!!  Både ut och in.....  

Vad jag gillar mest! Dixons växling mellan Turbo Ferrari och total sinnesnärvaro och lugn. Därför vill jag inte byta bort honom!   Nu blir det rotmos och oxbringa.

Lördag den 22 september

MH i Stehag, beskrivare Ann Olsson. Matte mycket nervös, tvekade in i det längsta tyckte Dixon kanske var för ung 15 mån. Jämförde med Shiva som var 18 mån och gjorde ett mycket bra MH.

Ja, MH är ju ingen bedömning av hunden, så vad som är bra eller mindre bra är faktiskt upp till föraren.

Svårt att komma ihåg att det är en beskrivning av vad hunden gör och ingenting annat.

Så varför var jag nervös? Jo, jag har en bild av hur jag vill att min hund ska lösa problemen/utmaningarna. Det kan jag säga att det gjorde Dixon med glädje.  

Helhetsomdömet från Ann blev: Han löser samtliga uppgifter på ett mycket bra sätt, med tanke på hans låga ålder så är det intressant hur han håller ihop hela vägen.

Dixon kommer att ha ännu mer att ge om han fortsätter att utvecklas som hitills.  

Anns fråga till mig innan omdömet blev! Hur tyckte du att det gick? Ja, jag svarade givetvis med att leta efter "små brister". Anns nästa fråga: Varför var du nervös? Den kunde jag inte svara på. Jag kände mig helt utpumpad och otroligt dum!!!! Men med tanke på glädjen över Dixons prestation så bjöd jag gärna

på det.  

Dixon var yngsta hund och vi var sista ekipaget. Så jag hann följa två ekipage och första fick bryta, vilket gjorde mig ännu nervösare. Nästa hund schäfer 18 månader sökte stöd hos gruppen och sprang runt i cirklar. Mycket spring och lite hjärna. Visade sig även på passiviteten och helhetsomdömet.

Dixon visade på mycket spring och glädje men hade alla "hästarna" och "hönsen" hemma i stallet.Vilket förvånade matte!  

Avståndsleken var han den enda som skötte enligt tänkt regelbok, gäller även övriga moment. 

Trots tradig figge som nästan såg rädd ut när han var helt passiv, så inbjöd Dixon till ny kamp med trasen. Ja, så här skulle jag kunna beskriva moment efter moment men vem blir lyckligare/klokare av det.

Det enda moment jag inte var nöjd med var "lilla bytet" dvs. haren. Givetvis sprang han ut direkt men nosade bara på haren. Men det hade sin förklaring! Har kollat på andra MH och där fick man släppa hunden under tiden haren sprang! Vi fick släppa först när den så kallade haren var stilla, död och slut.

Så jag förlåter Dixon för detta!  

Övrigt från helthetsomdömet var att han är inte speciellt intresserad av människor! Intresserad vid lek kamp, ja men för övrigt nej! Glädjer mig eftersom vi tränat just på detta.   

Passivitet inga problem, tittar på gruppen, nosar runt, lägger sig ner , sätter sig och tittar på matte. Helt nöjd är jag.   Även om texten säger är ouppmärksam, ointresserad, inaktiv! Vadå han är så uppmärksam han behöver! Vi har tränat på passivitet och helt nöjd med detta! 

Dixons protokoll:

MH Dixon 2012-09-22

1a Kontakt 3, 1b Kontakt 3, 1c Kontakt 3,

2a Lek 1 4, 2b Lek 1 3, 2c Lek1 3,

3a Förföljande3/3, Gripande3b 5,

4 Aktivitet 1,

5a Avståndslek 3, 5b Avståndslek 3, 5c Avståndslek 5, 5d Avståndslek 5, 5e Avståndslek4,

6a Överraskning 2, 6b Överraskning 2, 6c Överraskning 2, 6d Överraskning 4, 6e Överraskning 2,

7a Ljudkänslig 2, 7b Ljudkänslig 3, 7c Ljudkänslig 4, 7d Ljudkänslig  1,

8a Spöken 2, 8b Spöken 3, 8c Spöken 2, 8d Spöken 5, 8e Spöken 4,

9a Lek2 3, 9b Lek2 4,

10 Skott 3

Söndag den 23 september

Tävling Malmö! Kom tidigt för rejäl runda med Dixon. Tränat linförighet och finnas till bland skällande hundar och mängd av detsamma. Trevligt att se alla ekipage och nyttigt. Undrar hur många träningstimmar som ligger bakom? Förare sammanbitna, allvarliga och spexande. Olika sätt att kanalisera sin nervositet. Blev så himla glad av alla fina förhållanden mellan hund och förare. Jag blev nervös bara över att titta på alla dessa duktiga ekipage. Smider redan planer på hur jag ska lyckas när det är vår tur utan att bryta ihop! Gillade Tommy från Ystad och hans stil att avdramatisera tillställlningen.

Vad som fick mig att bli alldeles extra glad var Jessica Sjöös underbara bilder hon tog på Malmö Brukshundklubb!  

Spår med regn,uppehåll,regn upphåll osv. Dixon skötte spåret bra utifrån förutsättningarna. Två och 1/2 timmars väntan i bilen. Fyra av fem apporter lite snurr vid ett övergångsställe för tidigare hundekipage och spårläggare.Vi som var kvar fick belöning av Agnetas hembakade rulltårta med blåbärsfyllning och grädde! Riktigt gott!   

   

 

 

En hård vecka på arbetet innebär sen vecka, tre prov och skriva prövningar. Däremot har mina två nya klasser visat sig vara helt underbara.   Börjar så smått repa ork och energi.

Dixon är däremot inne i en "spökfas"/ängslig och kan själv. Samtidigt som han är kaxig värre.  

Nästa helg har vi ett MH.   

Funderar en hel del på om detta är så klokt. Jag kanske skulle vänta några månader till?     

Men å andra sidan så kan det vara intressant att se hur han hanterar detta i den ålder han är.    

15 månader och nästan 35 kg, stor och stark inte rädd men lite ängslig, första gången han gnällt vid kloklippning t.ex   

Ett av semesterns mål var att checka Dixons simkunskaper, hav, vatten älskar han och har inte backat för detta.  Idag tog matte tag i målet och åkte till Vomb för att introducera djup! Det gick alldeles utmärkt, Dixon blev förvånad över att helt plötsligt försvann botten men han paddlade på.   

Tillägas bör att givetvis fick Dixon jönsa runt på det grunda innan matte slängde ut pinnar, stenar och annat för att lura ut honom på djupt vatten.  

Som den försiktiga matte jag är hade jag lina på, tur var det för han simmade rakt ut från mig och förstod inte riktigt hur man lixom svänger? Kloka matte kallade och han lyckades vända och fick givetvis massor av beröm när han väl var uppe på land.  

Han sprang yster av glädje runt på sand, gyttja och vattenbryn men hade lärt sig var djupet fanns.

Denna listiga och elaka matte kastar ut vattenapporten (som det är en reva i) på det djupa. Dixon stod vid kanten och försökte sträcka sig ut men det gick inte. Apporten stod upp i vattnet med bara toppen och snöret synligt. Jag bad några böner att den inte skulle sjunka.  Det tog en stund men till slut tog han mod till sig och räddade apporten.  

Nu krävs det ett par gånger till och han förstår. Min målsättning är att han givet ska simma lugnt och njuta av detta. 

Min tik Shiva simmade året runt, henne var jag tvungen att ha lina på för hon bara simmade och simmade. Jag minns en härlig sommarkväll i Limhamns småbåtshamn, när hon utan lina började simma. Åskådare var en grupp tyska turister som talade om denna underbara Tyska schäfer.....  

Eter 30 minuter ville jag hem och kallar på Shiva. Men hon bara cirklar runt, runt och vägrar komma upp på land.....   

Turisterna skrattar, jag känner hur paniken växer samtidigt som jag ser hur Shiva riktigt njuter av denna simtur.   Småningom simmar denna Diva in mot land och turisterna applåderar.

Ett underbart minne av en alldeles underbar Shiva. 

Slutledning: En klar målbild av hur Dixon oxå ska njuta av själva simturen men gärna utan lina och mer diciplinerad lydnad......   

Igår söndag besökte vi Dog Pro´s Hundpensionat. Ett angenämt och trevligt besök.

   Dixon nosade av hela rasthagen helt på egen hand. Återkom till Kenneth och mig. Struntade totalt i matte och studsade på Kenneth. Lugna tillsägelser men ack nej Dixon ville ha igång Kenneth, skällde och gjorde lekinviter.   

Helt klart ett överslagsbeteende något osäker! Hur gör jag nu?????

Jag kände mig trygg och det är viktigt även Dixon var lugn.  Bortsett från lekinviterna. 

Tidigare hade jag lagt ett spår, kört inkallningar med lina och flåsträning uppför. Allt således perfekt. Planerade även för bad för Dixon på hemvägen. Så blev nu inte fallet, då motorlampan började lysa igen.   Ja, detta var precis innan besöket på Dog Pro så jag tog djupa andetag och ringde MSN.

Kom ihåg orden från Martin, efter att hela motorn varit nedmonterad kan vissa saker vara lösa!!!!

Koncentrerade mig på besöket och försökte inte lösa alla eventualiteter. 

Körde hem långsamt med nedrullad ruta och bad en stilla bön "låt något litet vara löst". 

Naturligtvis släpper mitt lilla huvud inte detta. Måndag morgon lämnar jag bilen och nyckeln i Bengts brevlåda och ringer från jobbet 7.00 Hela dagen fanns det en viss anspänning.  

Hemmavid hämtas "Guldgruvan" och resultatet en liten slang som hoppat ur, förmodligen på den oerhört bumpiga vägen till Dog Pro!  Då lixom släpper alla B,C och D-planer.

Dixon och jag far till Svaneholm och matte är lugnet själv. Fantastisk runda med underbar lydnad och platsliggning med hundstörning, förbipasserande joggare. En man som skrek till när han upptäckte Dixon lugnt sittande, hans hustru bara skrattade åt honom och Prinsen satt så fint och stilla.  

Ja, vad ska jag säga? När matte mår bra, då fungerar det mesta! Jag måste helt enkelt lära mig att inte försöka lösa allt på en gång. Ta det lite piano och inte måla  på väggen!

Som grädde på moset så har jag tagit en spökbild på Dixon!