team-dixon

Alla inlägg under januari 2014

Av Annette Olsson - 29 januari 2014 19:38

Onsdag 29 januari 2014


Helt plötsligt har någonting hänt med ett gammalt kontrollfreak! Jag har så att säga utvecklats eller invecklats till en resignerad men mycket mer avslappnad person. Underbart härlig! Oroar mig inte över sådant jag inte kan kontrollera. Min yrkessjukdom dvs projektledarrollen har fått en helt annan innebörd.


Jag gör som många andra dvs låter var och en ta eget ansvar. Att dagligen umgås med söndercurlade ungdomar har lärt mig massor. Känner mig syndigt oansvarlig men på ett positivt sätt.


Herre min gud vad "laid back" jag blivit. Så till den milda grad att jag vågar det jag aldrig skulle vågat tidigare, förutom i mycket unga dagar. Min absoluta vändpunkt var när Dixon skulle föräras att få leka lös med Tzaritza.

Intellektuellt vet jag ju att han är en snäll hund men har egenheten av att vid första mötet resa sig som en Mustang på två ben, ibland tyst med viftande svans och ibland ett kort skall. Intuitivt har jag förstått att detta är en frustration av att inte få hälsa. Men orolig för hur illa det kan se ut, har jag förmedlat detta genom kopplet. Prinsen släpper intresset direkt och vi kan promenera utan minsta intresse för hunden ifråga. Detta har jag sett och upplevt ett flertal gånger men liksom inte tagit till mig.


Denna dag med en person som jag gillar, hade kontrollfreaket gett intruktioner med promenad innan släppande av hundar. Absolut inget hälsande i koppel. Cirka 50 meter av promenad och sedan sittande medans vi tog av halsbanden.  Vad hände? Jo, Dixon och Tzaritza hälsade och till en början så hoppade Ferrari Dixon upp på tiken och var något obalanserad. Men mycket snabbt så började han att uppföra sig helt exemplariskt. En riktig gentleman. Pinnarna hon hittade, inget problem han hittade torkad koskit som är helt underbar att jonglera med i munnen. 90 minuters promenad med inte en enda incident eller

gruff! Jag riktigt såg hur han axlade sin manliga roll med en bräda i munnen. Ledde oss på stig längs med stupet, Dixon, Tzaritza, matte och Violetta. Byggare Bob som ville undersöka kojor och annat.


Prinsen gjorde en klassiskt "Dixon" dvs att med full fart springa rakt från sidan mot Tzaritza och helt enkelt hoppa över henne. Sista biten av rundan vittrade han intensivt och frispårade kaniner. Har aldrig varit så långt ifrån sin kycklingmatte! 

Vad vill jag säga med detta? Jo, att jag äntligen litar på min intuition och förståelse/läsning av Dixon.


Det innebär förvisso inte att jag vill eller låter honom hälsa på, eller leka med alla hundar. Men jag känner en härlig känsla för hans attityd.


Detta har sin djupaste kärna i vår träning med Annelie, som taggat mig pressat och det har alltid fallit mycket väl ut. Promenader med Jessicas tikar, där jag aldrig blivit pressad, vilket gett mig möjlighet till eftertanke.


Nu har allt resulterat i att jag inte ens bryr mig om fykande snö eller plogbilar utan bara rycker på axlarna och tycker, so what!  Inget berkäknande utan en smygande känsla som gjort mig så himla glad! 




ANNONS
Av Annette Olsson - 19 januari 2014 14:42

Söndag 19 januari 2014


Trygg hundvård som öron/tand/päls/klo/shamponering/vetrinär har ingenting med hundens mentalitet eller arv att göra. Min egen slutledning. Mina hundar både tikar och hundar har allt igenom accepterat allt.

Akillehälen har varit kloklippning. Jag har kommit fram till att min positiva inställning till utmaningar som ligger utanför det "normala" har bidragit! Shiva var helt onormal med att älska vertrinärbesök. Vetrinären menade att hanhundar var betydligt mer känsliga. Må vara sant men inget jag märkt!


Det kan ju inte vara så att alla mina schäfrar mentalt tyckt att kloklippning är "obehagligt"?

Nej, enligt mig beror det helt och hållet på mina egna energier och rädslor. Kloklippning har varit min absoluta akilleshäl, men nu har jag börjat att slappna av och Dixon börjar förstå. 


Ingen av mina hundar har blivit beordrade eller tvingade att hoppa in i duschrummet eller ner i badkaret.

Nej dom har gladeligen gått in eller i självmant! Hurrah vad jag är bra. Nej inte alls men jag ställer frågan, kanske det är vår egen rädsla för vad hunden ska tycka som sätter gränsen?


Har du synpunkter så berätta gärna!







ANNONS
Av Annette Olsson - 6 januari 2014 13:36

Måndag 6 januari 2014

2013 var ett "genombrott" vad gäller träning och lydnad. Träningslägret med Anita och Annelie blev början till något helt nytt.  

Det handlade om energi och inte om hjälpmedel/belöning och verbala kommandon.


Annelie pushade och taggade mig och innan semestern tränade vi på YBK. 

Träningen bestod mest av kognitiv terapi för matte, Dixon kunde ju redan i stora drag det mesta......


Fritt följ med Dixon medans John körde lydnad med Iggy runt om.

Dessutom andra grupper som tränade lydnad.

Liggande Dixon och Iggy cirklande runt, fungerade hur bra som helst.

Jag trodde att mitt "hjärta" skulle sprängas.  


Semesterveckorna ägnades åt läxor att träna på. Avlämning av appport, linförighet, mjuka inkallningar, hopp och givetvis miljöträning för Dixon. 


Den egna träningens absoluta höjdpunkt var Ystad vid semestertid och rejäla köer vid stationen och färjorna. Närmast "religiös upplevelse". Ekipaget slingrade sig emellan köer, folksamlingar och prinsen gick helt fint oberörd vid sidan av en mycket fokuserad matte.

 


Träningsläger i Ystad och Dixon låg med öppen baklucka och hundarna gick förbi. Små korta promenader och hela appelplanen full av hundar och människor.  Coola Dixon  


Ingenting, nej men med en hund som bor på landet och inte träffar på så många hundar så var detta en absolut nödvändighet.



Lek med Fajtabollen och avlämna densamma blev en rolig lek.

Bara hålla apportbocken och lämna.

Snabbt få fokus på appelplanen med hjälp av mattes attityd.

Ja, allt ledde till att Dixon bara älskade YBK.


När semestern var över för både Annelie och mig så redovisade Team Dixon resultatet.

Vi fick med beröm godkänt!   

Hösten kom och vår träning med Annelie fortsatte.


Numera är apportbocken helig, brukade lägga den på pallen i köket och på morgonen så kom Dixon glad i hågen med apportbocken i munnen och satte sig framför mig.

Då visste jag att det var tid att börja med att lägga ut den. 

Sedan har vi avancerat till att att jag kastar ut den några meter, ögonkontakt och Dixon hämtar.

Avlämnandet är helt perfekt och jag väntar länge innan avlämnandet!

 


Turboinkallningarna har jag fått bukt med och även tjuvstarter.

Tjuvstarterna berodde på min ögonkontakt och handrörelser.

Turboinkallningar är fortfarande Turbo men med hjälp av hand   vet han att stanna upp!

Läggande under gång är helt och hållet en fråga om mitt sätt att gå på.

Nya appelplaner behöver vi mer av och tänker fortsätta med detta.


Vår resa är inte slut utan nu har vi börjat med markering av apporter.

Markeringar görs men för snabbt och med bråttom, bråttom. 

Nu på årets första dagar har emellertid jag förstått vidden av belöningar och hur olika de kan bli!


En köttbullsbit glufsas snabbt en tub med kalkonost slickar man i sig långsamt.   

Kan inte svära i sten på att detta är det enda som gett resultat men om jag nu tror det och det fungerar så är det ju utmärkt!


Sen höst så blev måtter rågat för Annelie och hon gick ur spårgruppen.

En månad senare även jag av skäl som inte behöver nämnas.

Givetvis så önskar jag spårgruppen som leds av av Christer H det bästa inför 2014!  


Summan blir ett fantastiskt 2013 och 2014 kommer att bli bättre.


Men "Ingen kedja är starkare än den svagaste länken".



 














Presentation


Team Dixon

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ team-dixon med Blogkeen
Följ team-dixon med Bloglovin'

Hundträning

Gästbok

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se