team-dixon

Inlägg publicerade under kategorin Senaste inlägget

Av Annette Olsson - 18 oktober 2015 15:00

Söndag 18 oktober


En fredagskväll i september 2014 hörde jag ett skrik från häcken till min infart. Det var mörkt och genast började jag försäkra mig om det var innanför staketet eller utanför. Viktigt med tanke på att Dixon måste kunna släppas ut i trädgården. Jag kunde se två små kattungar utanför staketet men en bit inne i häcken, ca 15 meter från landsvägen. Jag ställde ut vatten. Lördagmorgon då Dixon och jag brukar ge oss iväg för spår slutade jag tänka!

Hämtade mer vatten och lockade på katterna och den röda kom fram.


Sedan körde jag snabbt in till Skurup och köpte en transportväska av tyg, liten kattlåda, sand och mat.

Åkte hem och lockade in dom utsvultna katterna i väskan. Dixon fick ligga kvar i bilen och katterna fick komma in och bekanta sig med huset och mig. 


Nästa steg blev att jag installerade katterna i källaren, varmt och gott men som skydd.

På Lördagskvällen tog jag upp dom i transportväskan (med nät) till vardagsrummet och Dixon fick nosa av dom. Jag måste erkänna att han var väldigt uppjagad.  


Söndag fick jag en snilleblixt! En gammal bur som Dixon hade som valp, monterades upp i köket vid altandörren. Transportväskan blev en våningssäng, överkast ovanpå buren och två myskorgar inhandlades. Det blev katternas egna takterass med utsikt över trädgården. Mycket trevligt och uppskattat så småningom.  

Träning med Dixon att ligga framför deras bur och katterna visade tidigt intresse av att slicka hans tassar, sträcka sig efter hans svans. 


Nästa alldeles lysande idé när Dixon vant sig var att kasta ut kattfoder över köksgolvet och alla tre fick mumsa i sig. Det var inga som helst problem. Avgörandet var den dagen Dixon fick Vom i sin matskål och den röda Dexter stack ner huvudet samtidigt som Dixon åt. Då fattade jag att Dixon accepterat.  


Dessutom hade Dexter börjat att lägga sig i Dixons stora bur...... Dixons stora bur har ingen dörr utan är helt öppen. 


Dexter visade sig vara en god storebror till Dixie en något mer försiktig katt. Dexter tog hand om honom på bästa tänkbara sätt. Visade honom hur man sitter stilla när Dixon närmade sig.

För att katterna skulle slippa att vara inlåsta i sin bur när jag lämnade hemmet så införskaffades en grind till köket med lucka så katterna kunde gå till sin privata toalett.   


Ett steg i rätt riktning då jag av naturen vill ha kontroll. Visst skulle Dixon kunna hoppa över den men det gjorde han inte. Utan alla tre hade hela huset till sitt förfogande och snart förstod jag att det gick mycket lugnt tillväga när jag var borta. 

Grinden blev borttagen. 

Katterna och Dixon började mingla tidigt på mornarna och alla tre var närvarande vid min dagliga morgontoalett. När Dixon blev för mycket slickanärgången så tog Dixie tillflykten till badkaret.   


Vallningen är ett problem för mig, katterna och speciellt Dexter älskar detta att rusa runt och försöka lura Dixon. Men det pussas mycket och jag är helt övertygad om att Dixon och Dexter pratar med varandra.   


En lång historia som aldrig tar slut, jag skulle kunna skriva hundratals sidor om upptåg och teamwork mellan katterna och Dixon. Öppnar alla dörrar i köket, Dixon hjälper till sitter stilla och katterna kliver in.  


Efter Dexters flykt genom köksfönstret, samtidigt som jag trillade i källartrappan, så blev ju hemkomsten helt underbar. Men jag märkte ju att Dexter var förändrad.   


Han drog sig undan både från mig och övriga i flocken. Inte kelen som tidigare osv. Givetvis blev jag ledsen och undrade. Men efter två veckor så började han bli densamma igen. Idag lika kelen och gosig som tidigare. Min slutsats blir att han sprang iväg på äventyr till närmaste gård där ofta dörrarna är öppna och där det finns en hund. Jag förstår att dom schassat iväg honom! Han som är van vid hund och aldrig blivit bortschassad! Idag är han den underbara Dexter igen.


Dessutom har Dixie lärt sig hur han ska hantera Dixon. Lilla goa Dixie som när han fick köttbullesbit morrade så jag trodde först att frysen höll på att lägga av.


Ett tillfälle ledde till en helt underbar flock med kärlek och omtanke om varandra. Dixon sover gärna i köket på natten tillsammans med katterna. Ibland vill han gosa med matte och kommer upp till sovrummet men så fort han hör jamande så springer han ner för att kontrollera att allt är ok.   


Finns inget underbarare än på lördag och söndagsmornar se hur katterna spatserar in i sovrummet, Dixon står helt stilla och dom pussas. Sedan spatserar dom tillsammans vidare. En stor Schäfer och katterna som blir små i sammanhanget.


Mina fina hjältar!                 


                               

ANNONS
Av Annette Olsson - 3 maj 2015 17:30

Söndag 3/5 2015

Ny dator och stresspåslag i arbetet, gör inte livet lättare.

En Prins som envisas med att ta sig in i biblioteket, vilket gjort mig fullkomligt tokig.  


Nu förstod jag äntligen att han saknat våra sköna stunder i varsin öronlappsfåtölj, lyssnande på Dean Martin, Amore. Jag bakar en sockerkaka och släpper in honom i biblioteket och han lägger sig i en av fåtöljerna och jag mitt dumma fån förstår vad han saknat.  



I allt städande och putsande har jag glömt bort våra stunder av lyssnande på musik och bara vara, njuta och mysa!  Prinsen lär mig och jag är honom evigt tacksam.   


Flocken som sådan har en fantastisk förmåga att få mig att skratta varje morgon eftermiddag och kväll.

Även om jag blir väckt tidigt varje dag, så älskar jag att se skådespelet, dvs hur Dexter avancerar in i sovrummet. Om jag blundar och låtsats att jag inte finns där så spankulerar Dexter & Dixon in i sovrummet och till gästrummet. Dexter med hög svansföring och ser helt bedårande ut tillsammans med Prinsen. Pussar, strykande omkring benen två helt underbara individer.  


Har också förstått att när Dixon jagar så är det inte jakt utan vallning. Flocken måste vara samlad och gud vad han kämpar.  När Dixon släpps ut i trädgården i väntan på att jag ska bli färdig för avfärd och dröjer för mycket så kommer han till altandörren och katternas takterass. Då händer det som är så sött, han skäller och Dexter står beredd och skriker, jamen släpp in honom matte!   


Jag tolkar allt utifrån mänskliga känslor, kanske idiotiskt men blir förklarligt och lättare att möta.

Just nu testar vi koppel på Prinsen inomhus, för att få Dexter att gå tillsammans med Dixon utomhus inte är helt lätt. 


Inget prat men Dixon och Dexter är riktigt goda vänner och så lika varandra trots att den ena är en katt. Spexiga, modiga, självsäkra och alltid på väg framåt.  

Dixie är ett sant rovdjur, lite envis och försiktig men tar för sig mer och mer, älskar att möta mattes blick och vara nära.   


Laseträningen  har gett gott resultat och matbollarna är guld värda. De håller vikten och är vid mycket god vigör! 



Livet med två katter och en hund är fantastiskt jobbigt men helt underbart!






ANNONS
Av Annette Olsson - 17 april 2015 19:45

Fredag 17 april 2015


En saga som börjar bli helt sann!   


Alla rutiner har nu utökats av kanske den viktigaste.

Tidig morgon en timme innan jag måste stiga upp så har Dexter och Dixon infört en helt ny rutin, vilket innebär lugna fina hälsningar och "walking around" tillsammans. Dexter har funderat på det här med sovrummet och studerat vad som gäller.

Ligga fint på tröskeln fungerar men ska man närma sig sovrummet ytterligare så krävs det anpassning.   


Hela hans kroppsspråk har anpassats och det gäller att inte smyga för långsamt utan gå ganska medvetet , givetvis med svansen högt.


Nu har alltså Dexter avancerat till att klara detta och dom båda spankulerar omkring i  övre hallen och i sovrummet, fram till den kritiska gränsen.


Den kritiska gränsen är hörnan av sängen där Dixon brukar ligga på nedre delen av sängen och liksom vakta sängen och tillträde.   


Dexter har lyckats några gånger och det är en ren fröjd för min del att följa spelet, även om jag är trött och helst skulle vilja sova ytterligare en timma.  


Dixie sitter på översta trappsteget och avvaktar Dexters avancemang!


Idag lyckades jag halvslumra och vaknar av en väl balanserad tass mellan kinden och täcket och full jakt. Kändes som om jag hade en flygande ekorre i rummet!


På flygspråk så kallas detta "Touch and Go"!  Dexter hade tagit sig hela vägen till min sänghalva och Dixon tänkte kul, nu jagar/vallar jag!   


Jag blev givetvis klarvaken men ändå glad!  Imponerad av Dexters klara plan.

Sedan har vi ju vårt badrumsSPA!


Samarbete vad gäller jakten på mat tar sig uttryck!

Grytskåpet är fullt möjligt att öppna, även övriga skåp och frysen!

Hushållsmaskinen, potatis, chipspåse, katternas torrfoder och andra mindre grytor på golvet.   


Glädjen är det fantastiska samarbete dom utvecklat.


Jag har lärt mig att inte lägga mig i då allt fungerar bäst när jag inte är sk. synlig.

En ren fröjd att se dom pussas, stryka sig runt Prinsens ben, slicka honom i öronen

och bara viilja vara nära honom.  


Dixon har lite av ett "machoproblem", verkar närmast skenerad av all närhet när jag är hemma. Under dagarna och när jag är i ett annat rum så älskar han denna närhet!


Inga egentliga problem, bara att ibland vill Dixon leka, busa och jaga/valla.

Katterna är inte rädda men tycker han blir jobbig och då tar dom skydd eller slår med tassarna, han accepterar och förstår direkt.


Min målsättning vilken tycks överenstämma med katterna är att alla tre ska kunna njuta tillsammans nära i sängen och för övrigt.

Jag kan ge förutsättningarna men det är Dexter och Dixon som löser detta.  


En ren glädje av bus, ytterligare framsteg och att se hur mycket dom faktiskt uppskattar varandra. Katterna blir helt förtvivlade när han är på utsidan av altandörren och skriker: SLäpp in honom!

Dom letar efter varandra och lugnet infinner sig inte förren alla är samlade!


Fantastiskt fin mentalitet på dessa katter, som någon inte ville behålla.











Av Annette Olsson - 21 februari 2015 15:15

Lördag den 21 2015

Dessa små gudomliga ögonblick av lycka och kärlek som etsar sig fast och blir till en vana!

Jag fullkomlligt älskar ögonblicken!

När Dixon och jag lämnar hemmet då Dexter och Dixie hoppar upp i vardagsrumsfönstret mot infarten, tittar storögt nyfiket med längtan i blicken.  


När vi kommer hem så sitter Dexter där och jag ser gardinen röra sig och snart sitter Dixie tätt intill sin bror, båda förväntansfulla. Dixon hoppar ut ur bilen och ställer sig på verandan, två små katthuvuden vänder sig mot verandan samtidigt. Ja, det var nog inte mig dom väntade på.........  


Jag öppnar ytterdörren och katterna står på tröskeln, möter min blick, dom står så nära så vi knappt kan komma in. Sedan lägger sig Dexter på skohyllan och Dixie rusar in i köket. Dixon springer alltid förbi Dexter och hälsar på Dixie först, sen är det Dexters tur att få sig en snabb puss.  


Ett för många löjligt scenario men jag fullkomligt älskar det. Har jag handlat så ska påsarna noggrannt undersökas och finns något nytt till katterna så ger dom sig genast i kast med mattes spännande presenter. Har aldrig tagit fram kameran och förevigat bilden av katterna  fönstret. Idag var jag tvungen

att ta en dålig bild med mobilen.  


   


Andra stunder av intensiv lycka som etsats sig fast är när Dexter som en "liten hund" spatserar tätt intill jämsides med Dixon mot nya mål.   

När hela flocken samlas runt kylskåpet och katterna gör "high five" innan godbit utdelas, allt medan Prinsen sitter tålmodigt och väntar.     


På denna bilden städar matte så flocken tar sin tillflykt till Dixons bur!

Eller stunder av totalt kaos för matte. Medan hund och katter bara njuter!   

        


 

Snygg platsliggning i köket! En stor och en liten schäfer  

 

Här dricker vi gemensamt ur Dixons skål...... dvs Prinsen väntar på sin tur!   

            

Här trängs vi i Dixons bur. Dixon och sin lillschäfer Dexter.  


Tyvärr finns det inte bilder på alla förgyllda ögonblick utan dom får förvaras i hjärtat.

T.ex när Dixon checkar av gästrummet under natten, där "Grabbarna Grus"  ligger redo att inta sovrummet i tidig gryning eller tidigare om Dixon sover djupt.

Min lilla riddare är Dixie som fullkomligt avgudar sin matte!  Hans blickar och kroppsspråk går inte att fotografera, måste upplevas.   


Slutledning: Det är dom små vardagliga stunderna vi minns av vår kära vänner, dvs hundarna och katterna. Det är dom v ska vårda och vara glada åt!






Av Annette Olsson - 14 februari 2015 19:45

Lördag den 14 februari 2015

 

Vi har hittat formen och Grabbarna Grus har bara varit till nytta.

Dixon harmonisk, tålmodig och trots mattes urusla diciplin vad gäller träning så är han helt otroligt duktig.    

Dessutom har vi så himla roligt, jag får träningsverk för snabb och burdus är han den gode Prinsen. Jag har lyckats få min egen jobbstress att så sakteliga dämpas. Just nu jobbas det på min absoluta räddsla för lösa hundar som ska komma framrusande......... Härrör sig från Shivas tid då hon blev angripen som unghund av en grannes hund. Förmoligen satt djupare spår än vad jag trott.  

 

Min lilla flock är en sann kärna till lugn och harmoni. Även om Dixons förkärlek för jaktlekar på springande katter,som får mig att fullständgt gå i taket. Bäste läromästaren är Dexter som bara "fläker ut sig" och tar det piano. Dixie har lärt sig detsamma.  När jag inte är närvarande fungerar det bäst.  

 

Det roligaste i livet är gratis...... Köpt diiverse småduttar till katterna men det bästa är ett långt skosnöre från mina kasserade kängor. Jag drar snöret efter golvet och Dexter attackerar, en försiktig kamp ifrån min sida, Dixie är inte sen att komma in i leken och han får andra ändan av skosnöret och dom är som sanna schäfervalpar.   

 

Höjdpunkten är när jag kör positioner i köket med Dixon, katterna sitter som "tända ljus" och funderar. Skräckblandad förundran över Dixon och mig in action. 

 

Det svåraste är att dela tiden vad gäller kel och smek för alla tre vill ju vara i centrum för mattes uppmärksamhet.   

 

Dixie är absolut den som fullkomligt avgudar mig. Sitter som en porslinskatt med stora, blöta förundrade ögon och svarar direkt på kliande under hakan.   

 

Sedan har vi dom kaotiska momenten när jag lagar mat, tre fullkomligt sjövilda individer som vill vara med. Antingen hoppar Dexter in i kylskåpet eller så sitter han tillsammans med Dixie och sträcker fram tassarna efter gobitar. Dixon vet att sitt gäller men tillsammans med katterna så tar han chanser.  Jag kan säga att dom är "all over the place" och jag förvarar kött som ska stekas i diverse skåp och hyllor.   Lördagar är för mig och flocken helig, dvs vi umgås och är nära varandra. Ofta iinnebär det att Dixon och jag försvinner några timmar men när vi väl är hemma så är det umgänge av olika slag som gäller.  Eftermiddagarna blir det ofta lek och idag lekte katterna kurragömma på Dexters initiativ. Vi mår rätt gott och trivs tillsammans än om det gungar rejält ibland. Vilket innebär att jag har aldrig en rktigt lugn stund.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Av Annette Olsson - 28 september 2014 16:00

Söndag den 28 september

Det inledande projektet att skapa trygghet och se om det överhuvudtaget skulle fungera är slut.  

Mitt delmål var katterna fria och med oss i vardagsrummet vid soffslapp och fria på natten utan stängd sovrummsdörr.

Igår kväll efter umgänge kändes det rätt och jag var helt utmattad efter dagens vedermödor.

När det var tid för natti, natti så vet jag inte var katterna var men Dixon och jag traskade upp till sovrummet och jag lätt lampan i trappen var tänd och sovrummsdörren öppen.

Det var tyst, lugnt och Prinsen la sig tätt intill mig i sk skedställning.  

Jag undrade om katterna var i gästrummet brevid eller där nere. Somnade omgående och sov gott.


När jag vaknade till var det fortfarande tyst och Dixon var inte i sovrummet. Jag gick upp och kollade nedanför trappan, inte i hallen i biabädden.  Förmodligen har han lagt sig i sin bur eller vardagsrummet.

Efter en liten stund tassar två små kattpojkar in i sovrummet och hoppar upp i sängen till mig.

En härlig känsla att ligga o höra hur dom spinner o ligger fint tätt intill.    


Funderade på hur dom lyckats smyga förbi Dixon eller har dom sovit i gästrummet fram tills nu.

Efter en stund försvann katterna och jag hör Dixon som jag lockar på. Han kommer upp och snor min kudde, som jag givetvis ser till att få tillbaka stående med upphetsad hund i sängen.   


Då ser jag Dexter som står o kikar in, Prinsen ser ingenting utan fortsätter rumstera. Dörren är halvt stängd. Om en stund så kommer Dexter tillbaka och Dixon går upp ur sängen, nosar på Dexter och puffar till dörren så den nästan är stängd.  


Jag somnade om med ett leende på läpparna och vaknade utvilad i total tystnad. 

Var alla varit och vad som hänt har jag ingen som helst aning om men vi gick ner i köket och helt plötsligt var alla där. Frukost o kaffe.  


Mitt nästa delmål är att katterna o Dixon ska kunna gosa, sova tillsammans. Dexter o Dixon har redan legat i Dixons bur tillsammans. Dixie har blivit tuffare och lägger sig på rygg för att bli slickad, precis om Dexter. Idag låg Dixie i soffan och lät sig hanteras av Dixon.


Slutmålet är att hela flocken ska kunna vara fria när jag inte är hemma.


Jag är väl medveten om att jag är en snigel, som tar små steg i taget men jag tror verkligen på att lägga grunden stadigt......


Hundträningen har blivit mer effektiv och kommer att bli ännu mer effektiv då detta är helt nödvändigt då tidschemat är tight.


Den riiktiga utmaningen idag och andra dagar är sopning, dammsugning o moppning. Dixie hänger i sopkvasten och Dexter är efter moppning som Bambi på hal is. Lägg till en hund som vill vara med på allt och cirkusen är i full gång.  


Nu Siesta Time!


     

Av Annette Olsson - 31 augusti 2014 16:00

Söndag 31 augusti

Semestern är helt klart över och vi har blivit fler. Dumpade katter som prasslade i häcken och skrek fredagkvällen den 15 augusti.  Lördagsmorgon gick jag ut med en skål vatten och dom kom fram när jag kallade, lät sig klappas. På väg mot spår och handel jobbade mitt huvud med tanken att 25 meter från landsvägen kan dom inte bo.   

2011 blev två likadana fast mycket yngre kattungar dumpade mitt på vägen, ja du hörde rätt! Mina grannar hade sett de små liven springa in till mig och Shiva. Den gången ringde jag kattjouren som kom efter 3 dagar. 


Beslutet var inte riktigt mitt, det var som om jag handlade utifrån någonting jag inte kan bedömma.

Handlade en liten transportväska, kattströ, kattungemat, skålar och tog in dom.

Gav mig själv löftet att en vecka ger jag projektet.

Målet var givetvis att katterna och Dixon skulle få sällskap och glädje av varandra.   

En vecka av tillvänjning en logistik som jag faktiskt beundrar mig själv för.

När väl den gamla valpburen monterades upp i köket, snett emot Dixons bur så lättade det dåliga samvetet. Tygväskan blev till loftsäng längst inne i buren, alla hundtäcken och frottehandukar blev skyddande tak. Idag deras takterass med Panoramavy De Lux.  

Ett mysigt bo där flickorna kunde känna sig trygga. Flickorna som visade sig vara en flicka och en pojke.


För att få rörlighet/frihet och kunna utvecklas normalt fick dom fritt spelrum både ensamma och tillsammans med mig men framförallt när Dixon och jag tränade, promenerade o spårade.

Frihet 40 minuter på morgonen och några timmar på kvällen, även en natt tillsammans med mig i sovrummet, som innebar att jag inte fick en blund i ögonen.

Sedan fick dom flytta ner i källaren under dagtid med sin loftsäng, kattlåda, mat, vatten och frihet. Växelvis umgänge med mig under kvällstid, prata om att jag alltid hade dåligt samvete.  


Nu har vi emellertid kommit till den punkten att katterna får ha köket när jag inte är hemma och Dixon finns i hallen och övriga huset. Tryggt för allas bästa.  


Du som har läst de dagliga inläggen vet viilken resa det varit. Två veckor har gått och igår kom "breaket". 


Kattprojektet har fått konsekvenser som jag inte hade en aning om. Dixon har blivit ännu mer lyhörd

och lyder minsta viskning. Jag har blivit lugnare och säkrare på att lita på min känsla. Jag tror att jag har börjat komma ihåg kattspråket och Dixon läser katterna mycket bra.


Att studera Prinsen, Dixi och Dexter är och har varit så intressant, sedan om mina mänskliga slutsatser är rätt eller bara en tolkning spelar ju faktiskt ingen roll.  


Slutledning: Oerhört jobbigt och fantastiskt lärorikt men gett mig ohyggligt mycket!

Nu kommer suddiga bilder som nog betyder mer för mig än någon annan.


Tack för att du orkade läsa!


        


          



          


 



Av Annette Olsson - 25 juni 2014 13:14

Onsdag 24 juni 2014

Semester och Dixon är helt slut efter promenad, det kostar på att ha matte hemma dygnet runt.

  

La sig fint i buren och somnade. Småningom så var det tid för en semesterlur.

När prinsen steg ut ur buren så haltade han, höger bakben lyfte han. Nu blev det panik,   

kollade mellan trampdynan och han tyckte det var obehagligt på ett ställe. Jag kunde inte se någonting, ringde till Birgitta som jag pratat med tidigare och fick även lugna trygga rådet av Lennart; vila värme och kärlek. Efter vår lilla lur och kommer ner för trappan, så öppnar jag ytterdörren och han studsar ut exalterad men när jag kallar så haltar han igen.  


Operation pill, rengöring med alsollösning och skrapade/duttade med tops. Givetvis som den ängel han är lägger han sig fint på sidan.   


Upptäcker pyttesmå blodfläckar på köksgolvet. Jag tar för givet att det är en tagg eller annat föremål han fått in (ytligt). 


Historien börjar här, för under kvällen så springer han runt hämtar Fajtabollen, studsar för att få mat och är precis som vanligt.  Nu stödjer han på benet........ Jag säger bara "Män som hanhundar" blir ynkliga när något fattas dem. Hela hans beteende, blick var: matte tyck synd om mig.  


Jag kan väl säga att jag var något lättad men fortsatte observera honom och tassen. En god natts sömn, på morgonen var han som vanligt, full av energi och spring. Endast en kort rastrunda.


Rengöring av plattor och trädgårdsmöbler med hjälp av en mycket engagerad Dixon som vill döda slangmunstycket.  Han är alldeles för intelligent för att jaga vattenstrålen.   


Nu är han tvångskommenderad vila, ligger och tittar "under lugg" på mig, fast han saknar lugg.

Prinsen verkar må bra, nu är det bara jag som fortfarande är orolig och observerar. 


Jag tänker så här: när min tik Shiva började halta på promenad, så hittade jag en plastbit ifrån "leksaksägg" mellan trampdynan, väl borttagen så fortsatte hon att halta ytterligare några meter.


Skit i ögat har vi alla fått och efter borttagning så känns det fortfarande som det är kvar......

Är jag naiv eller vad?


Fortsättning följer en annan dag...........


 







  

Presentation


Team Dixon

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ team-dixon med Blogkeen
Följ team-dixon med Bloglovin'

Hundträning

Gästbok

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se