Söndag 26 juli 2015

Semester    

Starten blev blöt i flera bemärkelser, ösregn i två veckor. Toalettstolen dröp av kondens och ständigt rinnande. Bilen reparerad för pengar som stod som spön i backen. 

Parasollet kasserat, grillen sönderrostad och slängd.

Bra beslut att inte köpa nytt parasoll, lika bra beslut att inte investera i ny grill.

Plötsligt sken solen upp i dubbel bemärkelse  

Yngste sonen anlände och med honom solskenet. Fantastiskt underbara veckor med besök på Medeltidsfestival, Ale stenar och Kabusa Design Factory. Vi missade Svedala Rock pga regn och sonen hade varit vid Ivösjön med kompisar. Han hann även besöka Köpenhamn, Paddys i Malmö och Strandliv i Ystad.

Vi hade även en familjeträff via SKYPE med storebror i HongKong, jag fick som vanligt inte en syl i vädret bara enstaka frågor. Modershjärtat svällde som alltid när dom pratar, sådana kompisar och fin kontakt med varandra. Då kan t.om jag vara tyst.

Underbara dagar, mornar och kvällar med god mat på begäran. NOT Steaks!

Utan fisk i alla dess former, varmrökt lax med nypotatis och romsås, gravad lax med dillstuvad potatis och färsk panerad torskfilé.

Wienersnitsel, helstekt fläskfilé med husets specialsås och hasselbackare mm.

Givetvis en köpt Prinsesstårta som är nummer 1, trots mammas bakande har detta varit favoriten sedan barnsben.

Jag hade glömt hur mycket han kan äta..... Vi pratar frukost, lunch och middag. Vi pratar massor. Kommer ihåg när jag köpte hem 3 kg pasta åt gången.

Härliga diskussioner och vi blev riktigt bra synkade. Flocken lycklig och fullkomligt älskade hans närvaro. Katterna var som klistrade i gästrummet, Dixon fick underbara promenader och massor med trädgårdsbus.  

Avresedagen och tomheten  

Jag använde ordet vemod, han frågade vad betyder det, jag försökte förklara. 

Själv beskrev han vistelsen som oerhört trevlig och han hade fått nya uppslag och inspiration.

Våra ögon var tårfyllda och vi kramades länge och väl.  "jag älskar dig mamma"!

Även hans beskrivningar till vännerna långt borta talade sitt eget språk.

Hundträning som nått en helt ny nivå  

Tjugo minuter två gånger om dagen, operant inlärning och klassisk betingning.

Kontakt, fokusering och lugn. Positionslåda, boxar och Dixons halvstryp.

Resultatet visar sig snabbt och vi har inte hållit på så länge. Vi kan träna både på promenad, inomhus, i trädgården och på appelplaner.  Projektet att göra annexet till Dixons träningsstudio ter sig som en mycket god idé, speciellt idag när vädret visar sig från den sida vi har framför oss. 

Inte att börja om från början, de moment vi tränat är inte ogjort men nu befäster vi det ytterligare och framförallt Prinsen tendens till att ibland nonchalera mig....

Omprogrammering av mig och Dixon. Betyder du mycket för Dixon? Patrics fråga. Givetsvis så svarade jag JA!  Fel, fel, fel......  En hund gör bara det den har någon förtjänst av?

Ett gammalt men inte helt klargjort sammanhang. Vi kommer att fortsätta med denna typ av befästande och omprogrammering. 

Fotografering  

Underbar avkoppling som passar bra tillsammans med hundträning.

Kronan på verket blev fredagens fotografering av Wilda en helt underbar Rotweilertik. Ägarinnan Birgitta Lindgårh Nord blev glad och stolt över sin mycket vackra Wilda och det är tillfällen som jag älskar, att mitt intresse kan glädja någon annan. En vinna vinna situation. 

 En vecka kvar av semestern och nu gäller det att planera och suga ut det godaste!

Torsdag den 18 juni

Första semesterdagen och den har varit optimal. Känns som om jag varvat ner rejält redan första dan.

Efter en oerhört jobbig slutspurt på arbetet så planade det ut och jag glidflög sista dagarna.  

Sagan om mina och Dixons katter blir bara bättre och bättre.   

Nu har Dixie den svart/grå kommit ikapp vad gäller mod och tuffhet.

Men är den av dom två som är keligast och vill vara nära mig. Dixie älskar när han får ligga vid mina knäveck och gosa.   

Väldigt finkänslig, så när jag småslumrar trippar han försiktigt fram och sätter tassen på min kind!

Matte här är jag! 

Dixie läser även mitt kroppsspråk alldeles utmärkt och vi har ögonkontakt mest hela tiden.

Dixon har börjat visa mer respekt och hänsyn mot Dixie. Nu när han är lika självsäker som Dexter.

Dexter lämnar oss ensamma, enligt mig av hänsyn och klokheten att Dixie behöver mycket närhet.

Mänskligt tänkande men jag  är helt övertygad om att Dexter som "coachat" Dixie från början, inser att det är helt rätt att släppa taget och låta honom klara situationer själv.  

Busar och leker tillsammans gör dom med rejäla "Chicken race" och då går det undan. Slåss på skoj och rullar runt. Myser på rygg och sträcker ut sig. 

Efter katternas kastration så var det lite trixit med att få matransonen och fungera. Precis som om deras små kroppar inte riktigt vant sig. Nu har de emellertid återfått en relativt slank figur och matintaget fungerar. Nu äter dom ju foder för fullvuxna katter. Dyrt som sjutton men absolut det foder som verkar fungera bäst.

Matskål som innebär att dom får plocka upp maten med tassarna, kombinerat med varsin foderboll med hål, som kan justeras. Vilket innebär att dom måste jobba för maten. 

Motion i form av min lasermackaper som dom älskar.   

Vidare har dom avancerat rejält på våra promenader. Undersöker allt och går självmant upp på trädäcket, hoppar upp på ett av borden och vill spankulera på räcket. 

Häromdagen då dom slet sig fria och rusade ut genom dörren var en upplevelse!   

Jag rusade in för att hämta foderpåsen men den slängde jag på gräset, då Dexter kom då jag kallade

eller så upptäckte han att matte var borta. Dixie klättrade upp i körsbärsträdet men lät sig plockas ner.

Dexter, den röda är den katt som pratar mest. Skriker när han vill ha mat, skriker när han vill ut och sätter sig vid dörren, skriker när han letar efter Dixie osv. Givetvis är det olika typer av skrik.  

Dexter och Dixon har en mycket speciell relation, dom älskar varandra och Dexter är ofta blöt på olika ställen på kroppen, då har han blivit hanterad av Prinsen.  Minglar fint och spankulerar tillsammans, pussar och hälsar på varandra. Ofta sker allt mycket bättre när jag inte är riktigt närvarande.  

Katterna sitter ofta i fönstret och väntar på mig o Dixon sedan hoppar Dexter ner och sitter alldeles invid ytterdörren.

Vårt morgon SPA med mingel innebär att jag har två katter och en hund i mitt badrum. Katterna hoppar gärna ner i badkaret eller klättrar omkring, Dixon är fullkomligt storögd av förundran med förtjusning. Trappan är speciell därför kan katterna sitta i den utan bus. Alla går vi ner lugnt.  

Katternas bur står kvar och ovanpå har dom två bäddar, tyvärr måste jag nog köpa minst en ny för Dixon har massarkerat den ena. Det är deras takterass alldeles vid altandörren så dom har härlig utsikt över trädgården. I buren är det bara Dixie som ibland lägger sig i kattväskan. Då blir han inte störd, eftersom Dixon respekterar detta.

Dixons bur används också ibland och där finns även en kattbädd på taket.

Sedan har jag en metallkorg som är för grillning vid sidan om spisen, där brukade jag ha bröd.

Men Dixie hittade platsen och nu finns där en frottehanduk, då det har blivit ett bra tillhåll som även Dexter använder.

Även källaren (min tvättstuga) är intressant, där var dom vid något tillfälle innan buren kom in i köket. Varken Shiva eller Dixon har varit i källaren men katterna vill gärna smita ner när jag öppnar dörren.

Dom känner igen sig förmodligen. 

Grinden till köket är inte aktuell längre, numera vet jag att det fungerar utmärkt när dom är själva.

Det visade sig att katterna valde att vara tillsammns med Dixon istället för i köket.  Grinden var ju för att stoppa Dixon. 

Ja, man kan säga att hela huset är anpassat för djurens behov och någonstans så finns jag där också.

Jag glömde fodertunnan som också har en frottehanduk ovanpå, Dexters favoritplats.

Vid matdax så har jag en hund som sitter snällt och väntar, två katter som står på två ben och ibland är halvvägs nere i fodertunnan......  

Nu ligger dom alla tre och sover, Dexter på takterassen, Dixie i brödkorgen och Dixon i sin bur.Nej, Dixon på golvet nedanför Dixie!

En härlig flock ett gäng killar som jag älskar!

Torsdag den 18 juni

Första semesterdagen och den har varit optimal. Känns som om jag varvat ner rejält redan första dan.

Efter en oerhört jobbig slutspurt på arbetet så planade det ut och jag glidflög sista dagarna.  

Sagan om mina och Dixons katter blir bara bättre och bättre.   

Nu har Dixie den svart/grå kommit ikapp vad gäller mod och tuffhet.

Men är den av dom två som är keligast och vill vara nära mig. Dixie älskar när han får ligga vid mina knäveck och gosa.   

Väldigt finkänslig, så när jag småslumrar trippar han försiktigt fram och sätter tassen på min kind!

Matte här är jag! 

Dixie läser även mitt kroppsspråk alldeles utmärkt och vi har ögonkontakt mest hela tiden.

Dixon har börjat visa mer respekt och hänsyn mot Dixie. Nu när han är lika självsäker som Dexter.

Dexter lämnar oss ensamma, enligt mig av hänsyn och klokheten att Dixie behöver mycket närhet.

Mänskligt tänkande men jag  är helt övertygad om att Dexter som "coachat" Dixie från början, inser att det är helt rätt att släppa taget och låta honom klara situationer själv.  

Busar och leker tillsammans gör dom med rejäla "Chicken race" och då går det undan. Slåss på skoj och rullar runt. Myser på rygg och sträcker ut sig. 

Efter katternas kastration så var det lite trixit med att få matransonen och fungera. Precis som om deras små kroppar inte riktigt vant sig. Nu har de emellertid återfått en relativt slank figur och matintaget fungerar. Nu äter dom ju foder för fullvuxna katter. Dyrt som sjutton men absolut det foder som verkar fungera bäst.

Matskål som innebär att dom får plocka upp maten med tassarna, kombinerat med varsin foderboll med hål, som kan justeras. Vilket innebär att dom måste jobba för maten. 

Motion i form av min lasermackaper som dom älskar.   

Vidare har dom avancerat rejält på våra promenader. Undersöker allt och går självmant upp på trädäcket, hoppar upp på ett av borden och vill spankulera på räcket. 

Häromdagen då dom slet sig fria och rusade ut genom dörren var en upplevelse!   

Jag rusade in för att hämta foderpåsen men den slängde jag på gräset, då Dexter kom då jag kallade

eller så upptäckte han att matte var borta. Dixie klättrade upp i körsbärsträdet men lät sig plockas ner.

Dexter, den röda är den katt som pratar mest. Skriker när han vill ha mat, skriker när han vill ut och sätter sig vid dörren, skriker när han letar efter Dixie osv. Givetvis är det olika typer av skrik.  

Dexter och Dixon har en mycket speciell relation, dom älskar varandra och Dexter är ofta blöt på olika ställen på kroppen, då har han blivit hanterad av Prinsen.  Minglar fint och spankulerar tillsammans, pussar och hälsar på varandra. Ofta sker allt mycket bättre när jag inte är riktigt närvarande.  

Katterna sitter ofta i fönstret och väntar på mig o Dixon sedan hoppar Dexter ner och sitter alldeles invid ytterdörren.

Vårt morgon SPA med mingel innebär att jag har två katter och en hund i mitt badrum. Katterna hoppar gärna ner i badkaret eller klättrar omkring, Dixon är fullkomligt storögd av förundran med förtjusning. Trappan är speciell därför kan katterna sitta i den utan bus. Alla går vi ner lugnt.  

Katternas bur står kvar och ovanpå har dom två bäddar, tyvärr måste jag nog köpa minst en ny för Dixon har massarkerat den ena. Det är deras takterass alldeles vid altandörren så dom har härlig utsikt över trädgården. I buren är det bara Dixie som ibland lägger sig i kattväskan. Då blir han inte störd, eftersom Dixon respekterar detta.

Dixons bur används också ibland och där finns även en kattbädd på taket.

Sedan har jag en metallkorg som är för grillning vid sidan om spisen, där brukade jag ha bröd.

Men Dixie hittade platsen och nu finns där en frottehanduk, då det har blivit ett bra tillhåll som även Dexter använder.

Även källaren (min tvättstuga) är intressant, där var dom vid något tillfälle innan buren kom in i köket. Varken Shiva eller Dixon har varit i källaren men katterna vill gärna smita ner när jag öppnar dörren.

Dom känner igen sig förmodligen. 

Grinden till köket är inte aktuell längre, numera vet jag att det fungerar utmärkt när dom är själva.

Det visade sig att katterna valde att vara tillsammns med Dixon istället för i köket.  Grinden var ju för att stoppa Dixon. 

Ja, man kan säga att hela huset är anpassat för djurens behov och någonstans så finns jag där också.

Jag glömde fodertunnan som också har en frottehanduk ovanpå, Dexters favoritplats.

Vid matdax så har jag en hund som sitter snällt och väntar, två katter som står på två ben och ibland är halvvägs nere i fodertunnan......  

Nu ligger dom alla tre och sover, Dexter på takterassen, Dixie i brödkorgen och Dixon i sin bur.Nej, Dixon på golvet nedanför Dixie!

En härlig flock ett gäng killar som jag älskar!

Torsdag 26 mars 2015

Feber täppt och ont i hela kroppen. Då stannade jag hemma. Med feber så orkar jag ingenting och mår allmänt dåligt. Ska man vara hemma och sjuk så ska man må bra och uträtta något. Kvinnlig logik!  

Tvungen att ta sig ut och rasta Dixon i måttlig takt och handla lite förnödenheter. Slank in och kollade frys/kyl och varmluftsugn och lite andra finesser. Tanken kom att jag borde nog förnya mitt kök.  

Då är huvudet fullt av planer och väl hemkommen så insåg jag att det blir ett ganska stort projekt.

Men ska detta förverkligas så måste jag ju göra rent grytskåpet.......... Kvinnlig logik!  

Precis som när man går till frisören, då måste ju håret vara rent! Eller besöker läkare/vårdcentral; gäller att sminka till det så man ser fräsch och frisk ut. Kvinnlig logik!  

Efter en Ibumitin är febern någerlunda fixad "at moment". Grytskåpet nästa, vilket väcker minnen och insikt om att en del husgeråd är över 30 år gamla och fortfarande helt ok. Här ska det bli struktur och locken ska sitta på pannorna, inte ligga huller om buller.          Flocken gör stora ögon när matte i princip kryper in i grytskåpet, dom här grytskåpen som någon man kommit på!     

Efter att putsat och gnott på sladdar och annat så blir det till slut helt underbart!

Flocken älskar när jag pysslar i köket dom är alla tre lugna och studerar mig! Tre underbara killar som bara slappnar av när jag sliter.  

  
Lergrytan gick sönder en Freudiansk undermetveten önskan!  

Nöjd och belåten men nu måste köksskåpet under diskbänk och andra skåp inventeras! Det ena ger det andra. Men flocken är nöjd och fått en spännande upplevelse, jag har utnjyttjat min feber och sjukdom på bästa möjliga sätt, kvinnlig  list och logik!   

Slutledning blir att jag skaffat mig ytterligare måsten! Stannar hemma imorgon också och hoppas att normal tillstånd uppkommer! Står inte ut med mer energi av febernedsättande droger!

  Lördag 21 mars 2015

Många som är runt fyrtio tycker det är jobbigt att fylla 45 eller 50 år.

Kan bara säga det är fantastiskt att vara över 60 år.  

Jag behöver inte bevisa någonting för mig själv eller andra. Jag behöver inte en massa prylar. Jag vet vem jag är och kan bara njuta av allt det goda.

Njuter av allt det vackra struntar i måsten ibland.  

Gör det jag vill göra och ingen kan tala om för mig vad jag bör göra, för jag lyssnar inte ändå!  

Gör bara det som ger mig glädje och inspiration.

Lyckligt lottad med några tidskrävande intresseområden.  

I mitt fall; utan priorteriingsordning: Matlagning, trädgård, hundträning, fotografering och givetvis umgänge med famlj och vänner.

Tänk vad underbart att inte få tiden att räcka till, livet blir ju inte långtråkigt.  

Fotograferingen har tagit mig till en helt ny nivå av betraktande.Träffar spännande människor som kan och jag måste "plugga", ta kritik och förkovra mig och utveckla kunskaper.   

Matlagningen ger mig en meditativ skönhet, speciellt Per Morbergs matlagningsprogram som är filmade på ett vackert sätt och jag kan kopiera lugn med god matlagning.  

Hundträningen ger mig utmaningar och en fantastisk känsla av att leva nu, i vår egen bubbla, en individ jag bara kan styra med lugn och sunt förnuft.  

Trädgård som ger mig träning av alla småmuskler och en förståelse för att ta en sak i taget.  

Katterna lär mig att njuta, andas lugnt och inse hur lite vi människor vet!  

Mina söner gör mig stolt och visar på att allt har jag inte gjort fel.  

Jag vet att sista hälften är nu! Det gäller att ta tillvara på den tiden och allt det goda.

Känner djupt för alla de som inte har någonting att ägna sig åt. Otroligt viktigt att fortsätta hela tiden.

Jag vill tacka livet!   

 Dexter sover!

 Dixons fina knapp!

Onsdag 14 januari 2015

Hänt en hel del i flocken. Min aningslösa intiution gav oss en grind, som visade sig ge Dixon lugn och ro när han äter.

  Lämnade "Sund Hundmats Vitalblandning". Kunde koppla av med matte och äta lugnt och sansat. Organisationen, att ge katterna mat, Dixon o jag ger oss ut och när vi kommer hem vilar katterna lugnt, helt optimalt.  När Dexter tar sig an resterna av Vitalblandningen ser Prinsen till att snabbt äta upp en pytteliten rest. Konkurrens, helt rätt tänkt Annette.  

Dixon o jag får vår egen tid av Fajtaboll och mys i vardagsrummet.

Sedan kryper katterna upp på soffryggen och myser......

Alla tre är rovdjur men den "största" minsta av dom alla är Dixie som morrat redan från början, morrat så högt att jag trodde frysen/kylen var på väg att lägga av.  

Nu har Dixie blivit Kaxig, så kaxig att den jovialiska Dexter låter honom bestämma om vem som ska slicka förpackningen av Sund Hundmat, vilket Dixie lyckas göra med hela den lilla kroppen. Så bestämt aggressivt, att bara hans gudinna dvs matte kan närma sig!

Matte är guden som han följer och söker ögonkontakt med hela tiden.

Varje morgon så trängs jag med tre pälsklingar i badrummet, Dixon tittar förundrat på småbrödernas klättrande, klängade på hyllor och lek i badkaret. Min morgonstund blir förgylld av skratt och motivation att starta en ny dag.  

I natt kom det Miraklet jag väntat på!

  Runt klockan 3:30 kände jag ljuva små tassar och en varm liten kropp som smög in sig i mitt knäveck! Dixie!

Dixon låg uträckt utifrån mig. Vi två ändrade ställning åtskilliga gånger och jag fick stuntals typ kramp i ben, tår, nacke genom att klappa och beröma den gode Prinsen och en tung haka på min hand. När Dixon lägger ner hakan och nosen en centimeter från Dixies nos, så upplevde jag en lycka! 

Det mest fantastiska var att oavsett hur Prinsen o jag försökte förflytta oss så spann vårt lilla rovdjur och sov lugnt och tryggt.  

Jag skulle kunna skriva en avhandling om dessa dyrbara timmar för min del, domningarna i olika delar av kroppen men vad gör man inte när målet är uppfyllt?  

Dixie har hamnat där jag ville han skulle hamna, trygg tuff och hanterar en 34 kilos schäfer perfekt, precis som hans storebror och beskyddare/mentor min rödbruna Dexter gjort från början.

Dixon självsäker, balanserad, snäll, tålmodig men lite avundsjuk och behöver känna att han är nummer ett!   

Ett härligt morgon/nattliv tillsammans med matte och under dagen så umgås dom tydligen helt ok!

Katterna har gett mig så oändligt mycket av förståelse, lugn och glädje att jag känner mig djupt tacksam!

"För det första blir det inte och inte som man tänkt sig" gäller bara att flyta med!

Söndag 28 decembe 2014

Ingen tid för blogg, totalt stesspålägg sedan november. Men livet har fortsatt och min mentala träning bestått av min flocks utveckling och inveckling.    

Deras utveckling har således sedan igår kväll gett Dixie en topposition. På soffryggen utsträkt och avslappnad, Dixon kommer in och lägger sig i soffan och Dixie ligger lugnt kvar..... Detta ä stort för Dixie och även för Dixon.   

Nu har vi alltså uppnått målet Dixie den försiktige står emot och kaxar till sig.  Dixons ögonvitor syns när han kollar Dixie....... Lite svårt för storebror att acceptera!  

För övrigt under Sällskapsresan 2:Snowroller, så visade Dexter på den äventyrsälskare, Byggare Bob och tekniskt intesseade han är. När helikoptern kom och lyfte rusade han fram till TV:n och stod på bakbenen. Det är sånt som räddar SVT:s repriser för min del.

Dixon gillar Djungelboken med smygande panter och för övrigt skällande hundar som han inte gillar utan vänder sig om mot mig och frågar! Är det här verkligen ok? Dalai Iamas skratt var inte ok enligt Dixon.  

Brasa för första gången för katterna och jag var tvungen att sätta upp nätet.

Skåpen under bokhyllan är intressanta och Dixon hejar på.

Idag har Dixie lyckats med att förstöra anordningen för persiennens "stanna kvar" i  hallfönstet, ivrigt påhejad av prinsen och Dexter.

Jag lever i ett underbart inferno när mat ska arrangeras, tre mot en.

Men dom är friska, energiska och trygga alla tre. Det är jag evigt tacksam för!

Onsdag 29 oktoer 2014

Ibland undrar jag vad som är bäst? Planering, kalkylering, analys och kontroll eller bara intuitiv känsla.

Bara kliva ut ur bekvämlighets och trygghetszonen och följa flödet!

Vid alla mina beslut här i livet har de bästa besluten blivit de som bara blir, utan någon som helst planering eller kontroll.  De beslut jag inte tar utan bara gör, uppriktigt vet jag inte riktigt vad som händer och senast när en sådan handling skedde var när två katter, varav den ena skrek i häcken.

Det fanns ingen som helst planering eller aktivt beslut. Jag bara körde med Dixon i bilen och köpte en transportväska, mat, skålar, kattlåda, sand och íntalade mig själv för kontrollens skull, en vecka ger jag detta.  

Ja, efter en veckas idog träning och tillvänjning så var jag ju såld och Prinsen oxå. Vi fixade det, vilket jag aldrig trodde skulle vara möjligt med Dixon.

Den motor, jakt, kamp och en del skärpa helt omöjligt.

Inte så att han är elak men ägande och vakt, nej omöjligt..............

Nu blev det inte så. Och helt plötsligt har jag förstått att det finns ingen som helst anledning att försöka

styra, ställa, analysera och kontrollera (har man tagit fan i båten får man ro den i land)   

Samma sak när det gällde Dixons intåg, när Shiva fick somna in så skulle jag enligt plan vänta till påföljande sommar innan ny valp införskaffades. Inte blev det så! Efter promenad med Lena och Diza på stranden med en Dixon som aldrig gått i koppel och betedde sig som en Mustang så var det klippt.

Slutledning av detta blir att planera, analysera, styra och kontrollera för tävling är precis samma sak.

Bara att följa "The Flow" och köra. Går det inte får jag försöka igen.

Att se Dixon få torrfoder med ungnötslever i och Dexter ställer sig på bakenbenen och nästen kryper ner i Dixons matskål medan Prinsen äter är en upplevelse en sann kontrapunkt och bevis på att "djur kan".

Att missa allt det underbara fina och stundom jobbiga vill jag inte. Från och med nu när jag ser tillbaka på alla sk beslut så är dom känslomässigt styrda dom absolut lyckosamaste!

Bara att släppa taget och köra. "Fuck Your Fears".   Follow the Flow..........