Torsdag 26 mars 2015

Feber täppt och ont i hela kroppen. Då stannade jag hemma. Med feber så orkar jag ingenting och mår allmänt dåligt. Ska man vara hemma och sjuk så ska man må bra och uträtta något. Kvinnlig logik!  

Tvungen att ta sig ut och rasta Dixon i måttlig takt och handla lite förnödenheter. Slank in och kollade frys/kyl och varmluftsugn och lite andra finesser. Tanken kom att jag borde nog förnya mitt kök.  

Då är huvudet fullt av planer och väl hemkommen så insåg jag att det blir ett ganska stort projekt.

Men ska detta förverkligas så måste jag ju göra rent grytskåpet.......... Kvinnlig logik!  

Precis som när man går till frisören, då måste ju håret vara rent! Eller besöker läkare/vårdcentral; gäller att sminka till det så man ser fräsch och frisk ut. Kvinnlig logik!  

Efter en Ibumitin är febern någerlunda fixad "at moment". Grytskåpet nästa, vilket väcker minnen och insikt om att en del husgeråd är över 30 år gamla och fortfarande helt ok. Här ska det bli struktur och locken ska sitta på pannorna, inte ligga huller om buller.          Flocken gör stora ögon när matte i princip kryper in i grytskåpet, dom här grytskåpen som någon man kommit på!     

Efter att putsat och gnott på sladdar och annat så blir det till slut helt underbart!

Flocken älskar när jag pysslar i köket dom är alla tre lugna och studerar mig! Tre underbara killar som bara slappnar av när jag sliter.  

  
Lergrytan gick sönder en Freudiansk undermetveten önskan!  

Nöjd och belåten men nu måste köksskåpet under diskbänk och andra skåp inventeras! Det ena ger det andra. Men flocken är nöjd och fått en spännande upplevelse, jag har utnjyttjat min feber och sjukdom på bästa möjliga sätt, kvinnlig  list och logik!   

Slutledning blir att jag skaffat mig ytterligare måsten! Stannar hemma imorgon också och hoppas att normal tillstånd uppkommer! Står inte ut med mer energi av febernedsättande droger!

  Lördag 21 mars 2015

Många som är runt fyrtio tycker det är jobbigt att fylla 45 eller 50 år.

Kan bara säga det är fantastiskt att vara över 60 år.  

Jag behöver inte bevisa någonting för mig själv eller andra. Jag behöver inte en massa prylar. Jag vet vem jag är och kan bara njuta av allt det goda.

Njuter av allt det vackra struntar i måsten ibland.  

Gör det jag vill göra och ingen kan tala om för mig vad jag bör göra, för jag lyssnar inte ändå!  

Gör bara det som ger mig glädje och inspiration.

Lyckligt lottad med några tidskrävande intresseområden.  

I mitt fall; utan priorteriingsordning: Matlagning, trädgård, hundträning, fotografering och givetvis umgänge med famlj och vänner.

Tänk vad underbart att inte få tiden att räcka till, livet blir ju inte långtråkigt.  

Fotograferingen har tagit mig till en helt ny nivå av betraktande.Träffar spännande människor som kan och jag måste "plugga", ta kritik och förkovra mig och utveckla kunskaper.   

Matlagningen ger mig en meditativ skönhet, speciellt Per Morbergs matlagningsprogram som är filmade på ett vackert sätt och jag kan kopiera lugn med god matlagning.  

Hundträningen ger mig utmaningar och en fantastisk känsla av att leva nu, i vår egen bubbla, en individ jag bara kan styra med lugn och sunt förnuft.  

Trädgård som ger mig träning av alla småmuskler och en förståelse för att ta en sak i taget.  

Katterna lär mig att njuta, andas lugnt och inse hur lite vi människor vet!  

Mina söner gör mig stolt och visar på att allt har jag inte gjort fel.  

Jag vet att sista hälften är nu! Det gäller att ta tillvara på den tiden och allt det goda.

Känner djupt för alla de som inte har någonting att ägna sig åt. Otroligt viktigt att fortsätta hela tiden.

Jag vill tacka livet!   

 Dexter sover!

 Dixons fina knapp!

Onsdag 14 januari 2015

Hänt en hel del i flocken. Min aningslösa intiution gav oss en grind, som visade sig ge Dixon lugn och ro när han äter.

  Lämnade "Sund Hundmats Vitalblandning". Kunde koppla av med matte och äta lugnt och sansat. Organisationen, att ge katterna mat, Dixon o jag ger oss ut och när vi kommer hem vilar katterna lugnt, helt optimalt.  När Dexter tar sig an resterna av Vitalblandningen ser Prinsen till att snabbt äta upp en pytteliten rest. Konkurrens, helt rätt tänkt Annette.  

Dixon o jag får vår egen tid av Fajtaboll och mys i vardagsrummet.

Sedan kryper katterna upp på soffryggen och myser......

Alla tre är rovdjur men den "största" minsta av dom alla är Dixie som morrat redan från början, morrat så högt att jag trodde frysen/kylen var på väg att lägga av.  

Nu har Dixie blivit Kaxig, så kaxig att den jovialiska Dexter låter honom bestämma om vem som ska slicka förpackningen av Sund Hundmat, vilket Dixie lyckas göra med hela den lilla kroppen. Så bestämt aggressivt, att bara hans gudinna dvs matte kan närma sig!

Matte är guden som han följer och söker ögonkontakt med hela tiden.

Varje morgon så trängs jag med tre pälsklingar i badrummet, Dixon tittar förundrat på småbrödernas klättrande, klängade på hyllor och lek i badkaret. Min morgonstund blir förgylld av skratt och motivation att starta en ny dag.  

I natt kom det Miraklet jag väntat på!

  Runt klockan 3:30 kände jag ljuva små tassar och en varm liten kropp som smög in sig i mitt knäveck! Dixie!

Dixon låg uträckt utifrån mig. Vi två ändrade ställning åtskilliga gånger och jag fick stuntals typ kramp i ben, tår, nacke genom att klappa och beröma den gode Prinsen och en tung haka på min hand. När Dixon lägger ner hakan och nosen en centimeter från Dixies nos, så upplevde jag en lycka! 

Det mest fantastiska var att oavsett hur Prinsen o jag försökte förflytta oss så spann vårt lilla rovdjur och sov lugnt och tryggt.  

Jag skulle kunna skriva en avhandling om dessa dyrbara timmar för min del, domningarna i olika delar av kroppen men vad gör man inte när målet är uppfyllt?  

Dixie har hamnat där jag ville han skulle hamna, trygg tuff och hanterar en 34 kilos schäfer perfekt, precis som hans storebror och beskyddare/mentor min rödbruna Dexter gjort från början.

Dixon självsäker, balanserad, snäll, tålmodig men lite avundsjuk och behöver känna att han är nummer ett!   

Ett härligt morgon/nattliv tillsammans med matte och under dagen så umgås dom tydligen helt ok!

Katterna har gett mig så oändligt mycket av förståelse, lugn och glädje att jag känner mig djupt tacksam!

"För det första blir det inte och inte som man tänkt sig" gäller bara att flyta med!

Måndag 6 maj 2013

Lektion 1

Förra veckan var koppelhantering. Resultat uppnåddes direkt.   

Vilket vi tränat på, inte så lätt som det låter.   

Lektion 2

Idag blev det fokusering på appelplan vid störning, krav och koppelhantering.  

Jag har verkligen hittat mitt Dreamteam, Annelie som god pedagog och människokännare, John som summerar och ställer bra frågor, dessutom lugnet själv. Sist men absolut inte minst underbara högtempererade Iggy som är en vacker snäll och underbar Holländsk herdehund.   

Dessutom har Iggy den goda sidan att inte bry sig om en löjlig tonåring....... (Dixon)   

Inte ens när Dixon brutalt hoppar upp på Iggys matte och försöker avleda kraven hon ställer.

Man skulle kunna säga att jag fått "All inclusive".   

Idag var Iggy en riktigt bra störning, Annelie gav sig inte en tum.

Dixon blev utmanad både på och utanför appelplan.

Bästa lektionen blev det även för "mesiga matte", som fick lära sig att ställa krav.  

Men detta hade ju aldrig fungerat om Annelie inte hade lyssnat på mina tankar....

Att känna sig trygg i situationen är A och O.

Att släppa ut kopplet är inte så lätt med en hund som reser sig på bakbenen av lek, ängslan och frustration. Men det fixade Annelie.  

Nästa vecka blir det lektion 3!

Under tiden tränar vi på dessa båda lektioner. Vem säger att "Själv är bästa dräng"?   

Torsdag 3 januari 2013

På morgonen idag så fick jag ett fruktansvärt besked från yngste sonen som befinner sig på andra sidan jordklotet, ( via mail).

Av hänsyn till honom så finns det ingen anledning att berätta om den svåra sjukdom han fått besked på.

Har nu pratat med honom på telefon och han är en fantastiskt mogen "kämpe"

Mitt i allt detta så har han tagit kloka beslut, han och flickvännen kommer till Sverige för att han ska kunna genomgå en tuff behandling. Mitt i oron och sorgen så glädjer det mig att han vill vara hos sin mamma.

Min lilla tokstolle tycker dessutom att det ska bli så kul att få träffa Dixon.

Skriver detta mer för min egen skull men också för att jag befinner mig i ett tror jag "chocktillstånd".

Givetvis har lillebror konfererat med storebror av hänsyn till mig.

Dixon har redan läst av mig, förresten gjorde han det redan på promenaden.   

Att träna hund idag känns just nu inte som en god idé.

Nu återstår att skrika ut och försöka avleda alla tankar.

Idag så kommer alla tankar att kretsa kring mina söner.

Livet är skört och absolut inte rättvist men vi ska ta oss igenom detta.

Tack för att du läste.

                Torsdag 27 december 2012

Ett år och månad sedan Dixon och jag blev kompisar! Mycket som hänt med Prinsen.  Minst lika mycket som hänt med matte! Vi har otroligt roligt tillsammans och upplever världen på ett närmast euroforiskt sätt. Dixon är väldigt rutinbenägen om man nu kan säga så? Han vet när matte ska fotografera honom och ställer upp! Mina påhitt gillar han och försöker alltid utveckla dem..... hm på både ont och gott.

Min plan för resten av julledighet är träning av markering av apport, liggande under gång, hopp med sittande, avslappnat släppande av föremål och givetvis mer linförighet. Man kan säga att vi gungar fram och tillbaka hela tiden.

Allt det basala vad gäller kloklippning, dammsugning av päls, borstning av päls, torka öron, sittande vid möten, stilla vid dörr osv fungerar och där är han en given stjärna. 

Spåra kan han och uppletande oxå men matte ska bara bli mer diciplinerad och träna mer.

Vad jag mest av allt är nöjd med är den trygghet och samarbetsvilja han visar tillsammans med mig.

Dixon är beredd att göra allt jag begär, bara jag är lugn och glad...... Ibland visar han på "kan själv" och det är ju givetvis mitt fel..... Han behöver mycket närhet, kel och lek.

Det är inte alltid jag orkar men varje gång jag anstränger mig så ger det resultat.

Alla barn är unika och speciella och Dixon är inget undantag. Börjar så smått att förstå hans speciella behov!!!! JA, jag vet att han är en hund.

Återkommer efter ytterligare träning och visar en kavalkad av bilder.

Slutledning: Att vila i form är inte av ondo, att vila och bara finnas till är något som behövs!

Lördag 17 november

Att vara med hund är en ständig utmaning fylld av glädje och oro! Men mest av allt en upplevelse av gemenskap med andra hundägare. 

   Olga är en av alla dessa trevliga människor jag träffat pga Dixon.

Olga förstår och vill sätta fingret på hur vi tillsammans kan lösa våra problem. Eftersom vi båda bor ensamma och på landet så behöver vi för våra hundars skull kontakt med andra hundar.

Olga talade om sina arbetstider och hur vi skulle kunna träffas, bjöd  hem mig till henne och tillsammans delgav vi varandra mer än vad man gör med sina arbetskamrater på mindre än 20 minuter.

Olga lät sin följeslagare hålla båda tikarna och trippade in för att hälsa på Dixon!!!! Låter simpelt men vilken beslutsamhet och engagemang!

På mindre än två veckor har jag fått Gustaf och Olga som potentiella hundägarvänner!  Lättare än att vinna på Lotto!   

Människor som är mycket speciellt begåvade.

Dixon precis som Shiva har fått mig att lära känna människor och ta del av deras historia vilket gör  mig ödmjuk och glad.   

SBK Malmö med trevliga medlemmar som engagerar sig och ger oss tid och stöd! 

Dogpro med Kenneth och Susanne som delar med och bryr sig. 

FB-vänner som tipsar och hejar på.

Ja tänk hur priviligerade vi alla är som har hund som gemensamt intresse.

Tänk om alla företagsledare hade hittat knappen för gemenskap, viljan att nå målen och engagemanget!

Snacka om att måluppfyllelsen skulle öka med glädje!

Gemenskapen, engagemanget och motivationen skulle få Sveriges BNP att rusa i höjden.  

Varför har ingen forskat på detta? säger en företagsekonom som är helt såld på hund!