Tisdag 19 februari

Säga vad man vill men jag och mina söner har alltid roligt trots ett något kaotiskt liv.  

Våra resor har alltid varit händelserika och fulla med diverse incidenter. Styrkan ligger ofta hos sönerna

som talar om Ja men ta det lugnt! 

Vi har en sammanhållning som är så "tight" oavsett var i världen vi befinner oss. Alla problem löser sönerna med ett leende och kommentarer som: Oroa Dig inte mamma, det fixar sig. Detta har jag levt med och jag älskar det. Jag är ju känd för att vilja ha kontroll.......

En av de bästa kommentarer kom Carl-Fredrik med när jag gick i taket en gång. En önskan han ville förhandla sig till. " Men mamma hetsa inte upp dig, säg bara NEJ"!  Ja, dom har fostrat mig och lärt mig koppla av....... Hänsynsfulla och mycket omtänksamma. Den bästa komplimangen fick jag när yngste sonen skulle fira första julen hemifrån. Till Tokyo... Jag bjöd ut dom på restaurang och vi hade en

jättetrevlig kväll.

Vi pratade om livet, minnen och deras uppväxt. Då säger Picasso "den yngste" du ska veta mamma att du är hjälten i mitt liv!  Jag lovar mina ögon var inte torra.

Så kvällens mail, sms och telefonsamtal hör lixom till vårt liv..... Jag fixar, donar, förbereder och sedan så blir det platt fall!  Men efteråt så kan vi skratta åt allt.

Jag är inte religiös, men jag tackar den Gud som inte finns för världens underbaraste söner!

Måndag 18 februari

På onsdag blir det reunion för min familj. Lillebror kommer hem med flickvännen. Detta har absolut högsta prioritet.  Senast han var hemma var för att ta farväl av Shiva. Åkte hela vägen från Australien för att träffa Shiva en sista gång, det är kärlek.   Nu kommer han tillbaka för att genomgå en behandling som innebär att han stundtals kommer att må dåligt. Givet vill han vara hos sin mamma! Lika givet är att han vill träffa en ny fyrbent  familjemedlem och dom kommer att älska varandra!   

Efter 21 timmars flygtur är dom trötta och mamma bjuder på något lätt som renstek med pepparotsvisp i tunnbrödsrullar och ett glas kall öl! Sedan går vi och lägger oss och har fyra dagar att prata ut om det som varit och vad som vänta skall.  Vi kommer tillsammans att fixa detta men det kommer att kräva en hel del.

Bl.a ska vi givetvis begrava Shiva när vädret blir bättre och det blir vid sidan av mina keramikänglar!

Givet kommer hundträningen att få stå tillbaka då och då men det innebär inte att vi givit upp.

Men jag undanber mig klämchecka påståenden att jag inte bryr mig. Tillsammans kommer vi att fixa det här.   

Lördag den 16 februari

Fasantuppen har hållit hov med tre hönor och då är våren kommen.   Oavsett väder och metrologer.

Februari har varit en tuff månad med ryggont och hosta. Men nu är vi tillbaka i rutinerna  och tänker ge järnet. Uppförsbacken börjar plana ut och lillebror är på ingång och det kommer Dixon att älska. För lillebror kan och älskar hund.  Matte har varit tråkig de senaste veckorna vilket Dixon observerat men nu är vi på G.

Givet har vi fler toppar att besegra men tillsammans kommer vi att fixa detta!   

Idag har jag strukit sex gardinlängder vilket är ett tecken på hälsa, nu ska de bara hänga till sig så att säga. Matsedel planerad och tre dagars arbetsvecka. Typiskt är att alla viktiga möten är just nu men jag har lärt mig att familjen är viktigast och därför måste jag säga nej! Ser fram emot veckan som kommer både vad gäller hund och familjeträff. 

Dixon är min räddare och glädje!   

Här följer mina förtjusande gardinupphängningar.

Söndag 10 februari 2013

Någon klok person skrev att jag fallit i samma fälla som många andra hundägare! Dvs förmänskligat hunden. Med tanke på hur mänskligheten har utvecklat sig så är det kanske inte så konstigt.  

Jag vet att Dixon är en hund, jag låter också Dixon vara hund men jag ger honom tankar och ord för att förklara mina egna känslor...... Det finns ju å andra sidan en hel del människor som använder hunden för att förstora sig själva, både med hjälp av ojyssta metoder eller genom att byta hund när det inte blir som var tänkt. Så jag kan väl anses förlåten.....

Efter en lång januari har jag börjat att se ljuset! Funderade idag på hur mycket min kropp fått arbeta genom åren.  Då jag alltid varit fysiskt aktiv så blir det en hel del, kanske inte så konstigt att den säger ifrån ibland.

Jag tappade fotgreppet både bildligt och faktiskt! Nu är greppet tillbaka och mycket tack vare en "förmänskligad" hund.  

Vi har gått in i ytterligare en ny period, en period när en hel del börjar falla på plats.  Som pedagog är det intressant det här med inlärning, hur vissa perioder bara planar ut och stundtals regriderar.

Men helt plötsligt så är hunden mogen och allt faller på plats.   

Detta är ingenting jag själv kommit på utan en mycket ung och klok person påtalade detta vad gäller Dixon. Denna kloka person påtalade även att hon såg hur roligt Dixon tycker lydnanden är! Stort tack Susanne!

Det innebär att ett av mina delmål är delvis uppfyllda, nämligen att Dixon ska gilla vår träning.

Nu är jag emellertid på G och jag tänker fortsätta med min mycket "softa" inlärning!