Söndag 10 februari 2013

Någon klok person skrev att jag fallit i samma fälla som många andra hundägare! Dvs förmänskligat hunden. Med tanke på hur mänskligheten har utvecklat sig så är det kanske inte så konstigt.  

Jag vet att Dixon är en hund, jag låter också Dixon vara hund men jag ger honom tankar och ord för att förklara mina egna känslor...... Det finns ju å andra sidan en hel del människor som använder hunden för att förstora sig själva, både med hjälp av ojyssta metoder eller genom att byta hund när det inte blir som var tänkt. Så jag kan väl anses förlåten.....

Efter en lång januari har jag börjat att se ljuset! Funderade idag på hur mycket min kropp fått arbeta genom åren.  Då jag alltid varit fysiskt aktiv så blir det en hel del, kanske inte så konstigt att den säger ifrån ibland.

Jag tappade fotgreppet både bildligt och faktiskt! Nu är greppet tillbaka och mycket tack vare en "förmänskligad" hund.  

Vi har gått in i ytterligare en ny period, en period när en hel del börjar falla på plats.  Som pedagog är det intressant det här med inlärning, hur vissa perioder bara planar ut och stundtals regriderar.

Men helt plötsligt så är hunden mogen och allt faller på plats.   

Detta är ingenting jag själv kommit på utan en mycket ung och klok person påtalade detta vad gäller Dixon. Denna kloka person påtalade även att hon såg hur roligt Dixon tycker lydnanden är! Stort tack Susanne!

Det innebär att ett av mina delmål är delvis uppfyllda, nämligen att Dixon ska gilla vår träning.

Nu är jag emellertid på G och jag tänker fortsätta med min mycket "softa" inlärning!