Måndag 26 augusti 3013

Efter fredagens kanonträning i Ystad med Annelie och John är motivationen på topp. Lös Dixon medans John tränade fritt följ med Iggy hela tiden, det var helt klart planerat från Annelies sida. Tur jag inte visste det innan  Jag redovisade läxorna och Annelie bara gasade. Efter 50 minuter så stod John med Iggy alldeles stilla snett vid sidan av oss och då fick jag order om att ställa Dixon, stå stilla (givetvis i slakt koppel). Vi småpratade och väntade på vad Dixon skulle välja,   prinsen valde kontakt med matte, jag lovar det var de längsta minuterna i mitt liv.

Dessutom var han fullkomligt passiv och lugn.   

Nu var det bara att släppa prinsen igen och mina nerver låg utanpå kroppen. Jag försökte med "han är nog trött nu" men det accepterades inte.  

Efter lite lek och mjuka inkallningar som inte fungerade helt ok så lekte jag och Annelie med att kasta bollen till varandra. Dixon blev genast intresserad och lyckades fånga bollen några gånger.

OBS, nu var jag enligt Annelie färdig för dårhuset.   Iggy och John var fortfarande överallt omkring oss.

Dixon fick lägga sig och vi lämnade honom från varsin sida, han låg men hade koll på oss båda.

Iggy sket han fullständigt i vilket min hjärna inte var mottaglig för.

Efter en evighet fick jag gå fram berömma och blev beordrad att mysa kela......

Äntligen fick jag sätta på halsbandet och kopplet. Vilken härlig känsla efter "Kognitiv beteendeterapi de lux". 

Inlärningskurvan har dramatiskt stegrats generellt men speciellt vad gäller apportavlämningar och mjuka inkallningar. 

Numera har jag en Dixon som springer och hämtar apporten för att sätta sig framför mig för avlämning.

Jag kastar inte apporten utan den ligger på olika ställen och han hämtar den för att få belöning och nöjd matte. Igår låg han med apporten vilande under hakan. Riktig dyrgrip   

Söndag blev det attackshopping på Teba och Dixon fick bl.a en skål att hänga i bilburen men innan bilburen är rengjord så hänger den på prov i inomhusburen, Dixons egen älsklingslya.

Klurig är han för nu dricker han enbart ur den lilla burhängda skålen fast en ny blänkande skål finns alldeles brevid i köket?

Helt underbart nöjd med träning och att bli utsatt för press, ja riktigt lycklig!

Sensmoralen vad gäller instruktör: 

Att kunna läsa hund är en förutsättning, att kunna läsa hundföraren är grädde på moset.

Tack fantastiska Annelie!

Fredag 16 augusti

Ett avslut på semester som är en början?  Efter att så att säga ödslat mycket tid på lugn och tråkig träning vad gäller att hitta knapparna så är jag nöjd.   

Nästan en vecka av semestern ägnades av hund i bur och små uthopp med hundar alldeles intill. Ensamma träningar på YstadBK.

Leta hundar och träna trygghet och när jag säger nej!

Träning av mig själv och mina rädslor. Jag trodde aldrig att delmålet var så nära.....

Att veta att hunden är djävligt bra men matte en katastrof.....   

Jag skäms inte för att säga att det var ett veritabelt "helvete". Men med träningshelgen i minne och goda träningskamrater så har jag uppnåt nivå 1.   

Vi är inte där jag vill men känslan finns hur jag ska känna.

Några höjdpunkter som jag tar med mig är Ystad centralstation och färjeläger, en religös upplevelse. MalmöBK med lina och fin återkoppling av träningskamrater.

Uppletandekorridor med Bert och Berith. 

Uppletande lek med Bert och Christer. YstadBK med Annelie och lös Dixon.   

Alla små signaler med Dixon på våra promenader. Skyddsintroduktion för att riktigt lära känna min gode Dixon.

Om någon undrar så är själva lydnadsmomenten inte det som oroat mig utan Dixons utåtriktade energi.

Idag är jag så glad, belutsam och tacksam över mina träningskamrater som stöttat mig.

Jag kommer att snubbla och tvivla men jag ger inte upp.

Jag tror att snigeln vinner! Att ha bråttom är inte alltid rätt.