Måndag 14 januari 2013

Ja, jag reste mig och står upp! Vi tar problemen ett i taget.

Första arbetsveckan till slut och en ny är påbörjad. Mitt schema varannan vecka är helt ok. 

Mina anteckningar vad gäller träningen börjar likna någonting.....

Markeringar av apporter i spåret har börjat ge resultat men behöver befästas. Tyvärr gjorde det kalla vädret i Lördags att mina fingrar inte lydde, så jag fumlade och fumlade efter belöningen......

Det positiva är att jag är nere på marknivån snabbt och tränar upp mina glada tillrop för att få Turbon att stanna kvar.   Låter enkelt men det är det inte! Lika snabbt som han lägger sig lika snabb är han att resa sig och fortsätta spåra. Spåra i sig själv är en belöning. Vilket är bra på ett sätt men inte i detta sammanhang.

Jag efterlyser vantar som är varma men smidiga   

Övrig träning koncentreras på linförighet under morgonpromenaden. Fungerar bra utan belöning (bara lite prat från min sida ca 30 meter)  och nu har jag börjat utnyttja åkervägen för vinklar/svängar och helt om.  Lite lattjolajban tycker Dixon när vi kör läggande under gång, känner att vi måste ha lite annat kul att träna. Inomhus börjar vi och nu är det tid att flytta utomhus.

Vi kör även positioner och det gillar han.

Långpromenaderna består av "stanna" och gå långsamt före, där tar jag det lite lugnt och oroar mig inte.

Så fort det känns "ljusare" och min energi blir bättre måste vi in till klubben mer regelbundet och köra linförigheten, läggande under gång med störningar. Själva apporteringen är inget problem men avlämnandet   Jag vet ju varför men vad hjälper det?

Det försöker jag under mjuka, lugna former träna på vid TV-tittande......... Han vill inte alltid släppa och på kommandot sitt släppar han innan sättandet. Helt normal hund som vill äga sitt föremål med andra ord.

Just nu är vårt paradnummer läggande under gång  Herre min gud vad snabbt han slänger sig, det är en fröjd att vända sig om och se sin prins ligga lugnt kvar efter störtdykning ner. 

Däremot har kohagen blivit spring, spring och inkallningen fungerar dåligt, han följer med mig men jag måste locka med boll vid inkallning.

Flexikopplet bra komplement men han drar fortfarande ut från och till bil..... Min ton har blivit vassare men det är mycket kroppssrpåk oss två emellan. 

Numera försöker han att sitta i mitt knä som när han var betydligt mindre och det innebär att baken pressas mot mig och resten av Dixon är på annat håll och detta älskar han   

Nog har vi att träna på men så länge som han tycker det är kul, för det gör han! Dixon älskar när matte hittar på nya "hyss"  

Platsliggning har vi tränat sporadiskt på och det verkar som om han känner sig trygg men frågan är om han klarar av det med hundar springande framför sig? Jag ser mardrömsbilden framför mig hur han drar en repa bara för att han kan  

Denna vår blir en prövningens tid på många sätt, därför har jag ett "heligt" löfte till mig själv och det lyder enligt följande: " Skynda långsamt, känn ingen press eller stress, gör bara det du vill och känner för". Detta gäller även i jobbsammanhang. Vad är det värsta som kan hända? Ingen kommer att skjuta mig om jag inte håller en administrativ "deadline". 

Viktigaste är att Dixon är glad och att vi har roligt tillsammans!

Kommentera gärna min lättjefulla träning!!!!  

Torsdag 3 januari 2013

På morgonen idag så fick jag ett fruktansvärt besked från yngste sonen som befinner sig på andra sidan jordklotet, ( via mail).

Av hänsyn till honom så finns det ingen anledning att berätta om den svåra sjukdom han fått besked på.

Har nu pratat med honom på telefon och han är en fantastiskt mogen "kämpe"

Mitt i allt detta så har han tagit kloka beslut, han och flickvännen kommer till Sverige för att han ska kunna genomgå en tuff behandling. Mitt i oron och sorgen så glädjer det mig att han vill vara hos sin mamma.

Min lilla tokstolle tycker dessutom att det ska bli så kul att få träffa Dixon.

Skriver detta mer för min egen skull men också för att jag befinner mig i ett tror jag "chocktillstånd".

Givetvis har lillebror konfererat med storebror av hänsyn till mig.

Dixon har redan läst av mig, förresten gjorde han det redan på promenaden.   

Att träna hund idag känns just nu inte som en god idé.

Nu återstår att skrika ut och försöka avleda alla tankar.

Idag så kommer alla tankar att kretsa kring mina söner.

Livet är skört och absolut inte rättvist men vi ska ta oss igenom detta.

Tack för att du läste.

Onsdag 2 januari 2013

Idag ringde jag Pommerska delikatesser och pratade med Magnus, ägare.

Mycket trevlig och sympatisk person.  

Kalvbröstbenen innehåller skivat oxkött, bröstben från kalv, brosk och produkten är relativt ny.

Vidare berättade Magnus att Pommy´s har en hel del färskfoder och säljer detta över disk och nät!

Givet blev denna matte intresserad och bestämde sig för att besöka dem i Ystad.

Jag misstänkte ju att Dixon varit för glupsk och svalt för stort därför hade jag sparat de två bitar han "kräktes upp".   

Men först åkte vi till Revinge där Dixon fick ett spår och medans spåret låg till sig så tränade vi markeringar.

Jag kan säga att det är inte lätt..... nu tränade jag med selen på, gick bakom honom och visst nosade han på apporterna och matte skriver glad BRA! Liggg! Då ställer han sig och bara står lixom?

Dixon är intelligent men han tycks inte riktigt förstå   Litet drag från min sida och upprepar ligg, Puhhh!

Då vänder han sig om.   Köttbulle i handen så snabbt som förfrusna fingrar kan och Ja! Han lägger sig ner.

Efter en sådan traumatisk övning för mattes del så går vi över till spåret, som trots rejäl vind blev mycket bra och markeringarna något bättre respons men inte OK.

Däremot vinklarna var superbra.  

Vidare drar vi till Lund och inhandlar "Taste of the Wild" med bison kött, bara namnet förlåter priset.  

Sedan gjorde vi ett mycket trevligt besök på Pommy´s, där matte fick "kräkinnehållet" analyserat och ja, det var inte ben utan två rätt stora broskbitar. 

"Shopping on mass" : Fryst tärnad vomb, Laxtärningar, Nöthjärta, torkad tjurmuskel, nötstrupe, fårfett mm. Dessutom fick vi lite smakprover, berättelse om företaget, träffa personal, blev bjuden på kaffe och

information om leverantörer och produkternas innehåll!

Jag kan varmt rekommendera ett besök för att inhandla färskfoder!

Givetvis pratade vi även om Sponsring vad gäller tävlingar!   

Detta blev en superdag med en ny bra kontakt och det läckraste är rådjurshornet Dixon fick, bara för att tugga på. Vill du veta mera om produktutbud så har jag fullständig lista...... 

Tisdag 1 januari 2013

Jag låste mig ute för någon månad sedan! Det kostade multum. Ordnade på bästa praktiska sätt

ett säkerhetssystem! Men tanken på att jag faktiskt kan låsa mig själv inne har föresvävat men har glömts bort.  

Så på årets sista dag strax innan tolvslaget lyckas jag med detta.

Dixon och jag hade varit ute en runda och efteråt lekte vi i trädgården.

Väl inomhus med förberedelser för nyårsklockor, började jag leta i fickorna.... brukar sätta nycklarna i dörren men inte denna gång.

Vi var innelåsta i vårt eget hus  

Givetvis infinner sig en viss hjärnaktivitet hos matte......

Hur gör jag nu?    

Dixon känner mattes adrenalin och svansar runt mycket oroligt.

Hallfönstret! Jag öppnar detta och nedanför är ett källarfönster med klassisk fördjupning. Inte ok för inneskor. Inte ok att Dixon är lös inne och matte hoppar ut, han hade garanterat hoppat ut efter, hemska tanke!  Det var detta som rörde sig i mitt lilla huvud.   

Beslutsamt tar jag på mig kängor och täckbyxor, låser in den förtvivlade Prinsen.

Öppnar fönstret och bestämmer mig för att hoppa ut framlänges, vilket visar sig vara ett bra beslut.

Snabbt runt till entren och där satt nycklarna  prydligt!  

Hoppet och min landning var perfekt, riktigt stolt över min vighet, orädsla och kloka beslut.

Befriar min Dixon som var lika glad som jag.

Så slutade 2012 efter detta var fyrverkerier och knallar i det närmaste normalt.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, att våra fyrfotingar känner av vår oro, rädsla och förhöjd hjärnaktivitet!  

Hade vi bott i ett villaområde så hade förmodligen polisen blivit larmad!!!!!

Varför blir jag alltid så eftertänksam och melankolisk nyårsdag? Känns som om jag vill summera och försona mig med året/åren som gått.

Då blir traditioner viktigt! För mig är Midnattsmässan i Rom, Nyårskonserten från Wien sådana traditioner, att efter glam och fest bara sätta sig ner och reflektera!

Även övernattande gäster blir mer eller mindre tvingade att lyssna till Nyårskonserten!

Nyårskonserten på högsta volym och jag blir en fantastisk dirigent, dansar wienervals och får gåshud!

En fantastisk motpol som ger hopp om framtid och mänskligheten.

Dixon tyckte i år att detta var helt fantastikst kul, la sig ner och bara tittade på denna fullkomligt dåraktiga matte.

God fortsättning på 2013 önskar Prins Dixon med dåraktig matte!