team-dixon

Inlägg publicerade under kategorin Senaste inlägget

Av Annette Olsson - 19 januari 2014 14:42

Söndag 19 januari 2014


Trygg hundvård som öron/tand/päls/klo/shamponering/vetrinär har ingenting med hundens mentalitet eller arv att göra. Min egen slutledning. Mina hundar både tikar och hundar har allt igenom accepterat allt.

Akillehälen har varit kloklippning. Jag har kommit fram till att min positiva inställning till utmaningar som ligger utanför det "normala" har bidragit! Shiva var helt onormal med att älska vertrinärbesök. Vetrinären menade att hanhundar var betydligt mer känsliga. Må vara sant men inget jag märkt!


Det kan ju inte vara så att alla mina schäfrar mentalt tyckt att kloklippning är "obehagligt"?

Nej, enligt mig beror det helt och hållet på mina egna energier och rädslor. Kloklippning har varit min absoluta akilleshäl, men nu har jag börjat att slappna av och Dixon börjar förstå. 


Ingen av mina hundar har blivit beordrade eller tvingade att hoppa in i duschrummet eller ner i badkaret.

Nej dom har gladeligen gått in eller i självmant! Hurrah vad jag är bra. Nej inte alls men jag ställer frågan, kanske det är vår egen rädsla för vad hunden ska tycka som sätter gränsen?


Har du synpunkter så berätta gärna!







Av Annette Olsson - 6 januari 2014 13:36

Måndag 6 januari 2014

2013 var ett "genombrott" vad gäller träning och lydnad. Träningslägret med Anita och Annelie blev början till något helt nytt.  

Det handlade om energi och inte om hjälpmedel/belöning och verbala kommandon.


Annelie pushade och taggade mig och innan semestern tränade vi på YBK. 

Träningen bestod mest av kognitiv terapi för matte, Dixon kunde ju redan i stora drag det mesta......


Fritt följ med Dixon medans John körde lydnad med Iggy runt om.

Dessutom andra grupper som tränade lydnad.

Liggande Dixon och Iggy cirklande runt, fungerade hur bra som helst.

Jag trodde att mitt "hjärta" skulle sprängas.  


Semesterveckorna ägnades åt läxor att träna på. Avlämning av appport, linförighet, mjuka inkallningar, hopp och givetvis miljöträning för Dixon. 


Den egna träningens absoluta höjdpunkt var Ystad vid semestertid och rejäla köer vid stationen och färjorna. Närmast "religiös upplevelse". Ekipaget slingrade sig emellan köer, folksamlingar och prinsen gick helt fint oberörd vid sidan av en mycket fokuserad matte.

 


Träningsläger i Ystad och Dixon låg med öppen baklucka och hundarna gick förbi. Små korta promenader och hela appelplanen full av hundar och människor.  Coola Dixon  


Ingenting, nej men med en hund som bor på landet och inte träffar på så många hundar så var detta en absolut nödvändighet.



Lek med Fajtabollen och avlämna densamma blev en rolig lek.

Bara hålla apportbocken och lämna.

Snabbt få fokus på appelplanen med hjälp av mattes attityd.

Ja, allt ledde till att Dixon bara älskade YBK.


När semestern var över för både Annelie och mig så redovisade Team Dixon resultatet.

Vi fick med beröm godkänt!   

Hösten kom och vår träning med Annelie fortsatte.


Numera är apportbocken helig, brukade lägga den på pallen i köket och på morgonen så kom Dixon glad i hågen med apportbocken i munnen och satte sig framför mig.

Då visste jag att det var tid att börja med att lägga ut den. 

Sedan har vi avancerat till att att jag kastar ut den några meter, ögonkontakt och Dixon hämtar.

Avlämnandet är helt perfekt och jag väntar länge innan avlämnandet!

 


Turboinkallningarna har jag fått bukt med och även tjuvstarter.

Tjuvstarterna berodde på min ögonkontakt och handrörelser.

Turboinkallningar är fortfarande Turbo men med hjälp av hand   vet han att stanna upp!

Läggande under gång är helt och hållet en fråga om mitt sätt att gå på.

Nya appelplaner behöver vi mer av och tänker fortsätta med detta.


Vår resa är inte slut utan nu har vi börjat med markering av apporter.

Markeringar görs men för snabbt och med bråttom, bråttom. 

Nu på årets första dagar har emellertid jag förstått vidden av belöningar och hur olika de kan bli!


En köttbullsbit glufsas snabbt en tub med kalkonost slickar man i sig långsamt.   

Kan inte svära i sten på att detta är det enda som gett resultat men om jag nu tror det och det fungerar så är det ju utmärkt!


Sen höst så blev måtter rågat för Annelie och hon gick ur spårgruppen.

En månad senare även jag av skäl som inte behöver nämnas.

Givetvis så önskar jag spårgruppen som leds av av Christer H det bästa inför 2014!  


Summan blir ett fantastiskt 2013 och 2014 kommer att bli bättre.


Men "Ingen kedja är starkare än den svagaste länken".



 














Av Annette Olsson - 20 december 2013 15:09

Fredag 20 december 2013

Efter en hård november, rent arbetsmässigt så känns ledigheten helt underbar.  

Jag gillar julen och traditioner överhuvudtaget. Men jag har en sjuklig yrkesskada, jag älskar att planera med papper och penna. Städschema ger mig en kick, hur mycket tid går åt till plocka undan, dammsuga, moppa golv och allmänt fix. När grovgörat är klart så vill jag sätta mig ner och planera menyn med tillhörande inköpslista. Sedan vill jag helst av allt även skriva manus med klockslag för alla sk. aktivteter.  

Vilket innebär hur dax dricker vi glöggen?  Till Kalle Anka? När börjar jag förbereda själva julbordet (julafton) utan att missa för mycket av samvaron.  

När ska räkorna skalas och äggen kokas.  När tar vi en härlig julpromenad med hunden?

Hur dags har vi julklappsutdelning? Vem sk vara tomte? Vi ska väl öppna ett paket i taget och alla gissar utifrån rimmet vad som finns däruti paketet, allt för att dra ut på själva utdelningen.  

Hur dags ska vi ha lite ostbricka? När förbereder vi Irish Coffe? Ska vi verkligen titta på någon film?


Ännu värre brukar det bli om min lillasyster med familj från Italien kommer, då brukar det bli ett schema som måste innehålla tid för spontan kaos och glädje..... Våra sammankomster brukar bli ett ständigt justerande av tider och plötsliga infall. Helt underbar cirkus men påfrestande för ett kontrollfreak.  


För det mesta brukar jag vara helt slut efter julbordet och liksom bara låta allt ha sin gång......

först när klockan slagit 24:00 och jag sätter mig, helst ensam och tittar på midnattsmässan ifrån Rom då innfinner den sk julefriden sig.  


Mina söner älskar våra jular och andra högtider men ibland undrar jag hur dom upplever detta år efter år. Jag kan ju bara skylla på min roll som projektledare. Rent egoistiskt så älskar jag själva planerandet.


Om jag bara kunde lära mig att koppla av utan kontroll.

Jag lovar att juldagen blir inte mycket bättre, då tradtion av kalkon med alla dess tillhörigheter ska lagas och serveras.....   


Jag älskar julen men framförallt föreberedelser och långa listor......



Av Annette Olsson - 14 december 2013 16:36

   Lördag 14 december 2013


Veckan som varit, mycket jobb och ingen appelplan. Ibland blir det liksom mer av verkligheten.

Veckans absoluta nollpunkt blev idag, då här skulle städas och fixas.

Talibanförpackning som var helt omöjlig att öppna, min handledspulsåder blev illa hotad av kniv. 


 


Ja, jag köpte en ny ljuslinga vilket på mer än ett sätt gav mig anledning att bli smått aggressiv! Förpackningen talar om Smart Förvaring?

Jätteskratt! Jag ska kunna få ihop 18 meter lång känslig ljusslinga i denna absolut urtjusiga förpackning.


Ljuslinga på 18 meter, vill ju inte vara snål med juleljus. Bara att ta sig in i förpackningen gav mig högt blodtryck. Sen att slingra ut hela de 18 meterna var liksom en historia i sig själv.  Man vill ju inte skada de små bräckliga ljusen . Nu var humöret på topp om ni förstår. Ut med stege och upp i  en helvetets grön buske av något slag med en Syreen som inte kommer att bli gammal.  Fingrarna var helt stela efter detta tivoli.  Det blev en mycket kreativ upphängning som måste justeras imorgon. 


 


För övrigt var dagen givande med lydnad i Ystad och shopping av diverse komplement till julen!









Av Annette Olsson - 26 november 2013 20:27

Tisdag 26 november 2013


Har glömt mycket av min spanska men det betyder "En mycket rik kvinna". 

Jag har jag funderat på, att vi i svenskan saknar ett ord som Ricca!

Betyder inte rik vad gäller pengar utan betyder rik på inre glädje, förnöjelse, kärlek, vänskap och helt enkelt en mycket lycklig person. (Fritt översatt, betyder egentligen så mycket mer).

Jag känner mig som en mycket lycklig person, då jag har förmåga att glädja mig åt små vardagliga ting.


T.ex som en avfrostad frys, moppat köksgolv, nybakat bröd, en nyklippt häck (i trädgården), elever som fattar och utvecklas, en hund som gillar att köra lydnad, arbeta och rent allmänt är glad enligt mänskliga mått mätt. Söner som utvecklas, jobbar och har ett bra liv.  


Tänk att efter en tuff arbetsdag bara fyllas av en ohygglig glädje för att frysen är avfrostad, rengjord och så även kylen. Lyxen av att får stoppa in nya friska burkar och matvaror.

Bara lyxen av att faktiskt ha råd till nya friska matvaror, lyxen av en frisk hund, friska söner och egen vigör.

Allt detta som är så lätt att ta för givet.   


Jag tror och upplever att det viktigaste i livet är att "kunna glädjas åt alla vardgens små under".   


Inför julen så behövs inte massor av klappar, överdådiga julbord, tusentals ljusslingor eller en total "Make over" av Dig själv. Kanske bara en stilla stund med ljuv musik och tacksamhet av att vara frisk och förmågan av att njuta av de små vardagliga stunderna.


Lev som din hund i nuet och glädjen över mat, aktivitet och närhet!

Se varje dags problem som en utmaning att lösa på bästa sätt!

Varje brist i kassan som en möjlighet för din egen kreativitet och tankeställare!

Glädj dig över allt vackert du åstadkommer!


Detta är bara en tanke, för jag känner mig så himla glad av avfrostad frys, frisk, härlig hund, och av en vacker advent med tända ljus tillsammans med riktigt goa vänner!    










Av Annette Olsson - 24 november 2013 13:28

Söndag 24 november 2013

Det finns ju mer än hund i vardagen och det har jag fått erfara!

Lever instängd med en frys som ska frostas av..... Självavfrostning, jo jag tackar, då dörren varit öppen och går inte att stänga pga en mindre Alp av frost, snö och is! Instuktionerna talar om självavfrostning ca 1/2 cm om mer så sätt några bunkar med hett vatten..... Ja, med några bunkar med hett vatten så hade jag kunnat hålla på till midsommar.

Råd nummer två blås med hårtorken, jag hade blivit sittande med hårstork i handen ungefär i tre veckor.  


Min metod blev mer "pang på så att säga", värmeelement som används en gång när vattnet frös i källaren pga sprucket fönster. Eftersom jag är en försiktig General så lämnar jag inte hemmet med elementet på.

Därför har avfrostningen tagit tid men idag ska hela arrangemanget enligt mina beräkningar vara till enda!!!! Under tiden så har jag suttit stundtals apatisk och ätit för julen inhandlad Toffifee.  


Däremellan spelat en massa fullkomligt intellligensbefriade spel där heraldska liljor ska hittas i ett skumrask.


Inga hundaktiviteter mer än promenad idag då alpen ska demoleras totalt!   

Dessutom tog jag ur proppen till kyl och frys så inget är ätbart i kylen.

Det positiva är att sanering, tvätt och annat nödvändigt blir åtgärdat mellan mitt mumsade på Toffifee. Dixon har fått ett Bautamärgben som kompensation för spår och övrig utomhusaktivitet.


Men jag är för övrigt positiv till stundande advent och kommande vecka!   




Av Annette Olsson - 16 november 2013 12:24

Lördag 16 november 2013


Spontant, oplanerad tur i Skåneland. Ja, i tidig morgon gav vi oss iväg för att uppleva nya marker.

Körde in på en väg vid sidan av en träningstravbana, inte långt från Bellinge gård. Väg kan diskuteras, snarare en något bredare kostig. Underbart vackert med tydligt vildsvinsbök överallt.  


Vi passerar två ryttare och forsätter ner för en brant backe, där ser jag en gård. 70 meter från gården och mitt på "vägen" satte sig en ståtlig Vit Herdehund som en stoppskylt (mycket tydligt kroppsspråk)brevid sprang en dräktig svart liten blandis.  

Jag kör sakta framåt och stannar. Herdetiken kommer fram till förardörren och våra blickar möts. Hon fortsätter runt bilen och nosar av bakluckan. Dixon talar om att "du äger vägen men jag äger bilen".  


Efter avnosning ställer hon sig så långt bakom bilen så jag kan se henne i backspegeln och sakta kör vi framåt. Hon eskorterar/vallar oss med ett lugnt och fint trav.

Den svarta blandisen skäller men håller sig på höger sida. Framme vid gården ser jag en möjlighet att vända, då jag inte vill fortsätta på kostigen.  Påbörjar sväng men tiken är nu framför bilen igen, så jag stannar. Åter kommer hon fram till förarsidan och våra blickar möts igen, i samförstånd. Hon backar och lämnar plats så jag kan svänga runt. Sedan stannar Herdetiken och blandisen kvar och vi fortsätter tillbaka därifrån vi kom.   Uppdraget slutfört!


En upplevelse av tyst kommunikation, ledarskap och samförstånd. Rollfördelningen var solklar,

Herde tiken tog ledarskapet utan några som helst invändningar från min sida.

Herdetiken utförde sitt uppdrag helt exemplariskt, inspektion av bil och förare utan ett ljud.


Jag lovar det var en Gudomlig upplevelse.  

Givetvis funderade jag på vad som hade hänt om jag tutat, klivit ur bilen eller på andra sätt försökt att bli "herre" över situationen. Tanken fanns där aldrig, det var som om våra energier möttes och  dessutom blev jag smått förälskad i denna Herdetik.......


Dixons spårarbete och allt annat blev så att säga inte så viktigt. Upplevelsen var magisk. Tiken har förmodligen gjort detsamma ett flertal gånger och lärt sig sedan valpben.

Men vad som imponerade mest på mig var hennes sinnesstämnning av lugn och godhet.

Till och med Dixons markering av reviret kom av sig.


Tacksam för att få en underbar upplevelse som inte ska analyserar sönder!













Av Annette Olsson - 27 oktober 2013 11:27

Söndag 27 oktober 2013


Vi var ute 7.00 i kohagen för promenad och flåsträning, hur tänkte jag?   


Jo, ska det blir storm så gäller det att utnyttja dagen. 

Denna matte är flexibel....... fullt av vita fåglar långt bort över, Dixon ställde upp sig och vittrade. Hellre luftburet sk vilt än markburet, så prinsen blev lös, trots att han så att säga stod inställd på jakt. 

Dixon sprang fram 25 meter och jag ropade stanna (utan panik i rösten) han stannade och vänder sig om, tittar på mig och jag kallar in honom lugnt och fint.   


Om han stannade pga avståndet var långt till pippiarna eller för mitt stanna låter jag vara osagt.

Själv tror jag att det var för långt och att han inte var beredd att lämna mig.   


Vi körde på i en timmas tid och sedan la jag ett spår med hare som korsade spåret. 

Medan spåret låg till sig tog vi turen genom ett sömnigt Abbekås vidare till Tores för att inhandla färska bullar. Hem om och slängde in en tvätt, hämtade nertrillad brevlåda och ståltråd till densamma.  


Nu hade spåret haft sin liggtid och Dixon kunde spåra med galanta vinklar och ett tempo som skulle gjort de flesta 400 meterslöpare avundsjuka på denna "lastgamla matte".   


Jag är absolut inte nöjd med markeringarna, han markerar men det går undan och jag får skrika stanna för att ge belöning. Jag tror inte ett kilo oxfilé skulle ändra någonting.    

Nåja, Annelie är informerad och plan B får ändras till en annan plan.


Min effektivitet och energi hade inga gränser denna morgon, så nästa stopp var att fixa brevlådan.

Det blev bra, bör tåla både det ena och andra.   


Nu styrdes "Guldgruvan" (bilen) mot YstadBK, där vi körde ett för dagen alldeles lysande lydnadspass på ca 30 minuter.  Varför detta? Jo dels för att efter flås och spår få till en lydnad som fungerar och en hund som håller ihop. Men också för att få min ljuva Turbo att snabbt förstå "appellplan" och bruka allvar direkt.  Detta har vi tränat på och har varit min stora oro. Men det har lyckats de senaste 10 gångerna så nu får jag lägga av.   


Redan när jag svänger in mot klubben så hör jag ett svagt pip från Dixon. Han är ju en tyst hund som mycket sällan höjer rösten (bara bevakning hemma 3 skall). Men förväntan går inte över i Turbotakter.  


All min träning har således ett syfte, jag är ett sådant "kontrollfreak" att jag måste veta hur fungerar detta eller detta. Den dagen vi ska tävla så ska jag veta allt om hur han reagerar....... (stackars Dixon).


Bara så att jag kan koncentrera mig på mina egna tillkortakommanden och nojjor, Dixon kommer att hålla ihop! Men frågan är om matte håller ihop!  


Nu är matte nöjd och börjar längta efter kaffe, så jag köper två härliga wienerbröd i Ystad.  Grädde på moset är att solen skiner alldeles ljuvligt. Lika bister som slätten kan vara lika underbar är den en höstdag som idag.  


Gårdagen gick i lugnets tecken och det var helt rätt. Grillning av entrecoté och ungnsstekta rotfrukter blev lyckat och gott. Tyvärr fick Dixon ingen möjlighet att hämta grilltången då den låg i bestickslådan men han älskar våra grilläventyr ändå.



                   


  

Presentation


Team Dixon

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Hundträning

Gästbok

Gästbok


Skapa flashcards