Fredag 25 oktober 2013

Det här med hundträning och då menar jag träning inför tävling är ett intressant ämne.

Tidigare har jag inte tävlat officiellt utan enbart tränat med tjänstehund.

En helt ny värld har öppnat sig för mig och det känns både spännande och lite konstigt.  

Nu har jag haft turen att fått en engagerad och duktig "tränare" som brinner för att dela med sig av erfarenhet och kunskap. Anledningen till att det blev så är en krokig väg. Men inte desto mera fantastisk.

Mycket blev tydligt när spårgruppen hade en träningshelg med Anita som av naturen bara är så himla lik Annelie.  Anita ställde dom rätta, jobbiga frågorna och grävde djupt hos var och en.  

Momenten var inte lika viktiga som förhållandet mellan hund och förare. Vilket många kan tycka är påfrestande!

Anita gav mig en "kick" och Annelie följde upp.  

Vid mogen och kanske på gränsen till "fallfrukt" så kan det vara svårt att knyta nya band. Men i mitt fall så har lyckan stått mig bi att träffa en helt underbar människa. Stort tack till spårgruppen som Annelie ingick i när jag kom med.  

En osedvanligt duktig människokännare som gav mig tuffa raka besked, vilket jag gillar. Annelie har taggat mig och kräver men eftersom vi har samma uppfattning om hundträning så fungerar det utmärkt.

Numera har vi även fått ett vänskapsförhållande som handlar om tillit och många goda skratt.

Rollen mellan instruktör och vänskap är knivskarp.  

Tack vare min alldeles underbara Dixon har jag fått en ovärderlig vän och det är jag mycket glad över.

Numera delar vi upp tiden mellan träning och snackeli snack!!!!

Hundträning när den är som bäst blir min avslutning!  

Lördag 19 oktober 2013

Veckan som varit kan summeras med hårt jobb med dubbelinbokningar mitt i halvterminsresultat och provrättningar.  Kändes som om jag skulle gå upp i atomer.    Men sen blev jag förbannad och då tog gammalt projektlederi över. Löste både det ena och det andra. Men det fanns stunder då jag bara ville lägga av.   

Hundmässigt så har jag lyckats planera ett träningsschema som passar mina arbetstider, inte så illa. Fyra pass i veckan med både lydnad och insprängda spår mitt i ett jobbmässigt kaos.  

Träningsmässigt vad gäller Dixon så har jag blivit kritisk och hans taggade, busighet gjorde mig i början av veckan näst intill trött. Men jag kom ihåg vad Annelie sagt, att med den glädjen, kontakten han har vad gäller lydnaden så är det bara BRA!  Veckans träning avslutades med ett underbart pass på Fredagen.   Med min jobbmässiga utmattning fattade jag nog inte hur bra det gick. Men känslan känns bra.

Nu återstår finslipning av Diamanten dvs Prins Dixon Ferrari Turbo. Min alldeles underbara prins. 

Jag kan säga att utan Dixons träning hade jag inte fixat veckan. Idag Lördag sov jag till 10.30, har inte hänt på ett tiotal år.   

Idag gäller promenad, tända ljus höstens första brasa, Vivaldi och tillagning av en härlig soppa Minestrone. Ett glas vin och Dixon som ligger hopprullad i en av öronlappsfåtöljerna.   

Att ta hand om sig själv är viktigt och Dixon tycks förstå för han älskar när jag pysslar, lagar mat och är lugn.

Kontentan blir att Dixon, Vivaldi och att bara finnas till är det viktigaste!  

Söndag 13 oktober 2013

Veckan som gått har varit jobb, jobb, jobb. Hundträningen har bestått av promenader, spår och enstaka momentträningar.  Lördagen bestog av 60 mintuters rengöring av underbart charmiga spegledörrar.

Golvsocklar med underbara utsmyckningar, där diversa partiklar samlas! Dixon blev så trött på mitt kontrollbehov att han la sig i buren.   

60 minuter tog tre spegeldörrar på nedanvåningen och då har jag inte fixat en spegeldörr med glas i och gästtoalettens. Kvarstår övervåningen.   

Biabädd och bur ordentligt sanerade och kvarstår ovanvåning med tillhörande spegeldörrrar!

Söndagens spår på Sturup där visade Dixon på att spåra och markera kan han. Även om jag önskar lite mer av markeringarna. Men helt godkänd. Hösten är således välkommen vad gäller kök!

Veckan som kommer blir enbart i hundens tecken!

Vad gäller tävling så kör jag mitt eget race. Dvs. gör rätt för att slippa göra om!

Hösten välkommen med egen äppleskörd från trädgården.

Måndag 30 september 2013

Svårt att fatta har jag! Då vi fortfarande har flyt.   Jante uppenbarar sig hela tiden, antigen i form av tankar att snart måste det ta slut eller i form av illvilja från andra människor.   

Men det känns skönt med alla dom som peppar oss och tycker det är kul.  

Själv är jag ett fullkomligt kontrollfreak, måste bara kolla om det funkar igen o igen o igen. Frågan är hur många gånger jag ska kolla, innan jag bara kan acceptera att det faktiskt fungerar.   

Numera älskar jag appelplanen och våra långpromenader har blivit färre vilket jag givetvis måste justera.

Kanske svårt att förstå för många. Men jag hade alltså en regelrätt Mustang Ferrari i kopplet, inte aggressiv men frustrerad. Vems fel det var råder det inga som helst tvivel om.

Det är lite  svårt att träna någon som helst lydnad med en tvåbent, stegrande Mustang i kopplet. Vem vågar släppa densamma lös? Därför tränade vi mycket i vår ensamhet, vilket inte alls har varit fel.  

Två individer jag och Dixon som båda älskar fart och fläng, båda lika känsliga som gillar spännande nytt.

Men matte väldigt noga med respekt och ansvar inför allt och alla runt omkring. Katastrof!

Nåja, nu är jag som jag är och tar det lugnt måste träna och checka alla nya miljöer och Dixon lixom bara softar.  Men den gode Dixon vet och känner att jag är så nöjd med honom!

Nu finns det bara en väg och den är framåt! Och må fan ta den som snackar mer skit om min träning.

" Det är så lätt att kritisera andra om man själv inte har en vision eller ett meningsfullt  

Lördag 7 september 2013

Efter fredagens härliga träning så borde jag bara jubla! Men idag lördag var jag tvungen att ta en tur till Höör och fotsatt till Lund. Absolut inte optimalt om man vill träna hund. BNP har ökat tack vare min investering i nya byxor. Vad som tär på mig och gör att ja får dåligt samvete är Dixons underbara approch!

Hemkommna så går han ut och sätter sig på trädäcket och liksom bara sitter! Jag undrar vad han tänker?

Njuter han av sitt Kungarike eller vad funderar han på vad? Mitt hjärta lixom brister!!!

Jag försvarar mig med att han fundererar och sorterar. Precis som barn mår han han bra av att inte hela tiden bli stimulerad! Jag kan ha fel! Men alltid kan jag inte vara där, och när han kommer in så är allt ok!

Nu har prinsen gått ut och lagt sig på trädäcket och verkar lixom bara njuta! Är det fel? Gud vad jobbig jag är!

Onsdag 4 september 2013

Underbart väder så vi begav oss till Kohagen för flåsträning och lydnad med  många inkallningar.

Vi ska passera fyra herrrar på Tee (utslagsplatsen i golf), jag kommenderar Dixon stilla, golfspelare är mycket känsliga för ljud vid utslag.   

Samtliga håller upp händerna för att kunna följa bollens bana, det är motljus och killen närmast oss håller upp armen som liksom blir är mörklagd.

Dixon ger till ett skall, ja han trodde det var en skyddsarm.......   tystnar direkt på min tillsägelse och herrarna bara skrattar.  

Det började ju riktigt bra!

Vi går in i kohagen och spatserar i koppel en bit framåt för kontroll av att boskapen är på andra sidan ån. Det står klart och tydligt att hundar inte får störa boskapen.   

Vi står där njutandes i solgasset och jag ska efter kontakt släppa prinsen, då reser sig en hare/kanin ca 50 meter ifrån oss och börjar springa. Dixon står stilla fullstänigt fokuserad, hela kroppen förändras och musklerna blir synliga. Sen drar han i kopplet, jag trodde halsbandet skulle gå sönder. Mentalt var Ferrari Turbon redan påslagen!

Hade han haft pyttedäck på tassarna så hade han gjort en ljudlös "Burn Out".    

I kopplets längd var han inte kontaktbar, lydnaden icke befintlig, djupa brösttoner NOT FUNCTION!   

Jag var totalt fascinerad av hans styrka och vilja...... gapade som en fisk!   

Det var inte tal om att släppa honom i detta läge. Dels för skaderisken och dels för att han skulle rusa över bron, genom boskapsflocken. Jag tog ett enligt mig själv ansvarsfullt beslut och vi promenerade ut från hagen. En rejäl promenad, där prinsen hela tiden hade koll på riktning och spanade efter jaktbytet.

Vi återvände och jag kollade om bron var avspärrad, inte avspärrad (för korna ja men inte för hund).

Måste säga att jag var besviken och skulle viljat släppa honom för att se min älskling frispåra med en god flåsträning som resultat. Hade han sprungit in i elstängslet så kanske han fått sig en läxa.....

Men ibland måste man vara klok och lite tråkigt försiktig!  

Hela kohagen sträcker sig ner till Abbekåsvägen och är inhängnad med elstängsel.

Hundsport är spännande, hissnade och en utmaning både för kropp och själ!

Måndag 2 september 2013

Just nu idag och föregående veckor efter semestern så upplever jag Flyt i tillvaron. Mycket beroende av lysande träningsresultat som ger en positiv spiral.  Men även min avslappnade inställning till arbete och andra måsten!  Våra träningspass i Ystad blir bara bättre och bättre, allt slit med tråkig miljöträning har gett resultat. Nu tränar vi markeringar och det är inte absolut det roligaste, eftersom jag precis som Dixon gillar fart och fläng.......  Men samtidigt visar det sig att det ger resultat, nu gäller det bara att befästa. Att se Dixon lös är en njutning speciellt eftersom han bara är fokuserad på mig. När han jobbar är det vi. Detta har jag aldrig tvekat inför. Men mjuka inkallningar har inte varit en höjdare......  

Vilket gjorde mig osäker. Det redde vi ut och behövs det så blir jag svart en gång till.   

Mycket av vårt flyt beror på fantastisk coaching av Annelie och träning av mig. Men också av Jessica som gett mig möjlighet att promenera tillsammans med hennes hundar. Jessica är lugnet själv, vilket jag behöver.

Annelie kräver och taggar vilket jag också behöver. Helt underbara människor!   

Dixon och jag är tillsammans lika känsliga för energier, på gott och ont!

Han reagerar direkt när jag blir spänd, dessutom är han dominant, har skärpa och en hel del motor.

Det bästa är att han gillar att träna lydnad och enligt andra har bra kontakt med mig. 

Dessutom har jag fått en BOOst av klippning och sommarkyssta slingor idag, så nu känner jag mig redo att besegra världen!   

Måndag 26 augusti 3013

Efter fredagens kanonträning i Ystad med Annelie och John är motivationen på topp. Lös Dixon medans John tränade fritt följ med Iggy hela tiden, det var helt klart planerat från Annelies sida. Tur jag inte visste det innan  Jag redovisade läxorna och Annelie bara gasade. Efter 50 minuter så stod John med Iggy alldeles stilla snett vid sidan av oss och då fick jag order om att ställa Dixon, stå stilla (givetvis i slakt koppel). Vi småpratade och väntade på vad Dixon skulle välja,   prinsen valde kontakt med matte, jag lovar det var de längsta minuterna i mitt liv.

Dessutom var han fullkomligt passiv och lugn.   

Nu var det bara att släppa prinsen igen och mina nerver låg utanpå kroppen. Jag försökte med "han är nog trött nu" men det accepterades inte.  

Efter lite lek och mjuka inkallningar som inte fungerade helt ok så lekte jag och Annelie med att kasta bollen till varandra. Dixon blev genast intresserad och lyckades fånga bollen några gånger.

OBS, nu var jag enligt Annelie färdig för dårhuset.   Iggy och John var fortfarande överallt omkring oss.

Dixon fick lägga sig och vi lämnade honom från varsin sida, han låg men hade koll på oss båda.

Iggy sket han fullständigt i vilket min hjärna inte var mottaglig för.

Efter en evighet fick jag gå fram berömma och blev beordrad att mysa kela......

Äntligen fick jag sätta på halsbandet och kopplet. Vilken härlig känsla efter "Kognitiv beteendeterapi de lux". 

Inlärningskurvan har dramatiskt stegrats generellt men speciellt vad gäller apportavlämningar och mjuka inkallningar. 

Numera har jag en Dixon som springer och hämtar apporten för att sätta sig framför mig för avlämning.

Jag kastar inte apporten utan den ligger på olika ställen och han hämtar den för att få belöning och nöjd matte. Igår låg han med apporten vilande under hakan. Riktig dyrgrip   

Söndag blev det attackshopping på Teba och Dixon fick bl.a en skål att hänga i bilburen men innan bilburen är rengjord så hänger den på prov i inomhusburen, Dixons egen älsklingslya.

Klurig är han för nu dricker han enbart ur den lilla burhängda skålen fast en ny blänkande skål finns alldeles brevid i köket?

Helt underbart nöjd med träning och att bli utsatt för press, ja riktigt lycklig!

Sensmoralen vad gäller instruktör: 

Att kunna läsa hund är en förutsättning, att kunna läsa hundföraren är grädde på moset.

Tack fantastiska Annelie!