Onsdag 11 juni 2014

Idag är en stor dag, för en stor hund, både fysiskt och mentalt! Prins Ferrari Turbo Dixon fyller 3 år!

En hund som har en off och onknapp. En hund som älskar att arbeta, träna, busa och gör mitt liv till någonting underbart. Dixon gillar våra långpromenader med vilt, hästar, kor, kaniner och ekorrar.

Dixon älskar sitt "kungarike" dvs vår numera vildvuxna trädgård. Dixon älskar att bada, duscha, bli kammad, rengjord i öronen och givetvis bli klappad. Dixon älskar att apportera allt. Dixon gillar att träna inomhus. Dixon älskar bilen. Dixon älskar att komma hem. Dixon älskar att sova nära matte. Dixon älskar att kampa. Dixon älskar sin Bunny ( kanin). Dixon älskar sin Fajtaboll. Dixon älskar sötsaker. Dixon älskar när vi grillar.

Jag tror faktiskt att världens finaste Dixon älskar livet. Utvecklats har han den gode Prinsen. Hans skönhet sitter i mentaliteten, det finns inte mycket han ogillar, inte mycket av vrånghet eller illasinnad, utan tvärtom en nyfikenhet och sju djälvar anamma. Charmar de flesta och lite lagom social och självsäker. Testar matte då och då men aldrig på ett jobbigt sätt.

En hyllning till en alldeles underbar schäfer med potential, nu ska bara matte leva upp till detta.

Stort grattis till min underbara Dixon!

Söndag den 8 juni 2014

Härliga dagar tillsammans med Prinsen. Spårarbetet i fredags innebar; lugnt fram, sätta på sele och metodisk spårstart, näsan i backen och inte upp för att kontrollera, stannar vid apporterna. Sista biten är att lugna sig och kunna leka en stund innan vi går vidare. Ros åt Dixon men ris åt matte.  

Idag uppe med tuppen en runda till Snogeholm och promenad runt sjön. Inget bad då vattnet såg inte kul ut. Vidare till Svaneholm där Dixon fick bada. Lite knepigt att ta sig i med stenar och en kant. Längtan blev för mycket så då fick det bli hopp med utsträckta ben. Hela hunden lixom njöt och bara väntade på utslängd pipleksak.  Den gamla apportfendern med hål i sjönk som en gråsten.   

I sin förtvivlan tog han ett näckrosblad i munnen och apporterade fint till matte.

Att fortsätta med havsbad var min tanke men dent fick jag ge upp, då han verkligen var "sjövild"  

Väl hemma så fortsätter han sitt race....... kan ju vara att han fyller på onsdag!

Hälsa på kalvar, kor och tjurar gillas. Vår skata skriker var än Dixon går i trädgården, varnar väl sina ungar. Han bryr sig inte det minsta.

Fåglarna på golfbanan är intressanta men han vet att det är meningslöst.

Hem och trädgård ser inte så himla kul ut. Gräsklipparen behöver lite omsorg och lämnas snarast för översyn.

Veckan som kommer innebär idrottsdag på måndag och Dixon får nog följa med.

På onsdag Prins Dixons födelsedag och en ny badfender blir det definitivt, ett rejält Bauta ben och Vom.   

Student på torsdag och det är den värsta och roligaste dagen. Innan dess ska betygen vara satta och stresspåslaget lär bli som vanligt otrolig.  

Sedan tänker jag ta itu med hem o trädgår och bara glida in i semesterkänsla  

Söndag 1 juni 2014

Exteriörbeskrivning för korning i Stehag.

Ett kärt återseende av Stehag och minnena av Shiva kändes in i hjärteroten.    

Det började inte så bra, jag visste inte att där skulle vara en valp/unghunds specialutställning.

Så första problemet blev att betala parkeringen men med ödmjukhet och erbjudande om att hämta kontanter efteråt så nöjde sig förstående vakter med 25 kronor istället för 50.

Sedan blev jag nervös! Det var ju en exterörbeskrivnng jag anmält oss till......... för att slippa

ringträning och allmänt ståhej.  

Väl i klubbhuset tog Snuffi hand om resten och förklarade att vi hade en särskild liten ring längst ner.

Då vände det så att säga, bra  och nära min parkering så vi slapp gå igenom springande, ropande, tjoande, smackande och pipande folk.

Men ett förbannande skällande från alla dessa hundar och inte minst de i bilarna.

Rastrunda i stekande sol och därefter Dixon in i bilen med lucka öppen och hänglås på.

Underbara Dixon är som alltid tyst!!!!  

Vi var ekipage nummer två, så jag tittade på ettan och det tog sin tid kan jag tillägga.

Undertiden insåg jag att detta var ett  utmanande slutprov på vår miljöträning, skällande, hoppande hundar och människor som beteede sig minst sagt konstigt. Stora fotbollar med snöre, pipdjur till förbannelse, folk som gömde sig i buskarna, kluckande, smackande och bara några meter från vår lilla fyrkant.

Men har man tagit "fan i båten får man ro iland".  

Beskrivare : Ulrica Bark, sympatisk, trevlig och jag gillade henne direkt.

Dixon tycktes förstå allvaret direkt när jag lotsade honom från bilen och förbi två killar som shamponerade in något lödder i sin tik.......   

Väl framme så hälsade vi och Dixon liksom bara följde med i fyrkanten, tittade intresserat på de i tävlingringen men följde med fint i trav något varv. Hela tillställningen blev förbluffande med en Prins som stod stilla på mitt kommando och lät sig mätas, stå stilla, plockas i munnen, på benen, kulorna, tassarna och rent allmänt just stå stilla. Mätning av manken blev ett oroligt moment för matte då Dixon gjorde lekinvit och försökte komma undan.

Ulrica förstod direkt och hon fick ta över kopplet, matte några steg bort. Fixat och klart. Sedan hade vi nytta av han i busken, för då ställde Dixon upp sig exemplariskt efter att jag viskat; pass på, var är busen?  

Slutpläderiingen blev minst sagt helt underbar! En underbar schäfer, glad, lekfull, följsam och konstitutionsmässigt helt prefekt . En hund som både jag och uppfödaren borde vara mycket stolta över. Övervägande delen ettor några tvåor och en 6:a för inte tillräckligt pigment. Godkänd.

Glad men absolut mest stolt över Prins Dixons uppförande som var exemplariskt.  Ett kvitto för matte!

Lördag 24 maj 2014

FB är fantastisk men också djävulusiskt! Jag älskar att få läsa om alla fina härliga hundmänniskor som kämpar, tränar och umgås med sina hundar. Men samtidigt så smärtar det djupt när klubbkamrater, vänner, bekanta och andra FBvänner lider med sina hundar. Åkommor som vi inte alltid får svar på.

Jag är förvisso en väldigt känslig person som lever mig in i varje persons frustration, rädsla och sorg.

Kanske egoistiskt, då jag blir medveten om att det kunde vara min hund.  Jag är nog lite allmänt skör vad gäller djur. Idag så känner jag så djupt och innerligt för Nina och hennes helt underbara Yaxxon.

Hela dagen blir liksom annorlunda. Alla kamrater, vänner, bekanta till Nina som verkligen känner och  bryr sig blir på något sätt som ett hopp om mänsligheten! 

Våra hundar ger oss så mycket av kärlek, tillgivenhet, vänskap, glädje men också så mycket av empati för våra medmänniskor.  Oavsett politisk tillhörighet, hudfärg, religon eller könstillhörighet, så är vi alla ofta samlade vad gäller djurens rätt och betydelse för ett samhälle  där människan kan visa på emotionell utveckling.

Kan man inte ha känslor för djur, så har min inte enligt mig förmågan att känna känslor för människor.

Inte känslor för människor inte känslan för allt levande!

Tisdag den 13 maj 2014
Livet kom emellan mig och bloggen, å ena sidan å andra sidan så har vår träning planat ut vad gäller appelplan. Vi tränar ju även på promenader, i trädgården, i skogen, i Skurup och i  köket.

Söndagens mentaltest i Helsingborg Väl godkänd med 480 poäng blir starten för mer organiserad appelplansarbete.

Den muntliga beskrivning var lång och omfattande, jag blev vimmelkantig av alla "rosor" som spreds men lyssnade noga.

I korta ordalag:

Socialt balanserad och självsäker, normalt nyfiken när anlednng finns, uthållig, är aktiv för att lösa uppgifter, löser samtliga uppgifter på ett målmedvetet sätt, anpassar intensiteten i testsituationen, (efter uppgift), stor kamplust, fullt, fast bett, målmedveten, inget tugg överhuvudtaget, vid 5 m växlar en gång till bättre bett som bibehålles (släpper inte) (första stationen när matte fick hjärnsläpp), orädd, avreagerar snabbt i alla situationer, i huvudsak koncentrerad men med avbrott i några situationer, visar flera minnesbilder utan undvikande beteenden, visar liten aggression, går fram utan hjälp någon tidsfördrjöning. Slutligen skott, ingen reaktion kontroll första skottet. Inga imponerbeteenden .

Mycket personligt tillägg av Kerstin; och springa kan han!  

Jag blir trött och glad bara jag läser detta, ändå hade hon fler mer personliga tillägg och adjektiv.

Avslutningsvis, så blev det en jätteapplåd, Dixon som stått lugnt och stilla tittade sig omkring vid applåden och min Prins kände hur stolt jag var........  

Lördag den 8 mars 2014

De senaste veckorna har både träning och väder stabiliserat sig. Apportmarkeringarna har haft hög prioritet och efter förra helgens minst sagt utmanande spår så inser jag hur duktig han är men våra spårstarter är usla. Bråttom matte ger bråttom hund och mina tjänstetecken och rutiner är inte tydliiga.

Belöningarna vid apporterna smått kaotiska, vilket jag skyllt på vattenflaska, trånga fickor osv.

Idag med fantastiskt väder skulle matte försöka att befästa "Den Japanska Te-ceremonin" och finputsa på starten. Därför var en apport lagd mycket nära spårstarten (20 m).

Vattenflaska i höger ficka, godis och Kong i vänster. Fram till spårstarten där jag börjar sela på och då kommer det en husse med Bautastor Berner Senner ca 10 meter från oss.    Föraren hälsar vänligt och hunden är mer än måttligt intresserad, skuttar o upp på två bakben, hussen stannar till och jag ler lite pressat. Dixon såklart intresserad men inga åthävor.   

Jag vänder prinsen mot annat håll o slutför påselning. Spårstarten blir ju inte så fokuserad med ett Berner Senner ekipage som stannat drygt 15  meter snett framför oss.

Dixon får sig en åtutning att spåra. Dixon spårar men vi missar 1:a pinnen,

Exakt vad Annelie påpekade.    Dixon spårar efter 30 meter helt ok och markerar pinne 2, 3, 4 och fem.

Vid markeringarna klick, bra och kastar Kongen lek, godis och vatten. Problemet är bara att den "förbannade vattenflaskan" trillar ur pga för grund ficka när jag böjer mig ner, under tiden ligger kopplet runt ett bakben och Dixon vill ha Kongen igen.    

Alltså en Japansk Teceremoni ska vara värdigt stilfull. Min ceremoni blev panikartat flaxig och måste sett mycket komiskt ut. OBS! inte vid en markering utan vid samtliga.

Vid sista apporten och vid min avselning så passerar dessutom en ägare med sin spaniel joggande förbi oss, då står Dixon med ena benet utanför selen och det andra kvar. Då får Dixon tänka om och matte inleder en regelrätt linförighet, som gick riktigt bra. Sedan var det ut med andra frambenet.  

Alltså prinsen fixar denna totala dårskap och bara levererar.   Då får jag en inre bild av hur det skulle sett ut om jag hade haft en fotsid Japansk Kimono och kängor på.  

Nu tar jag beslutet att omedelbart åka till Teba och införskaffa ett hundförarbälte, vilket jag kollat tidigare att det fanns varianter av på Teba. 

Jag inhandlade ett rött hundförarbälte med plats för två vattenflaskor, stort fack och två mindre och diverse andra förnödenheter.

Jag hoppas du kan se det fina med ett rött hundförarbälte som markering av midjan!    

 Sedan ett par rejäla kängor!

Om du skulle få syn på en till växten kort person, iförd fotsid Japansk Kimono med kraftiga kängor på fötterna, som utför en stilfull ceremoni med att servera sin schäfer vatten och med värdiga rörelser svinga Kongen och sedan trippa fram försiktigt, så kan det vara Team Dixon!

Torsdag 20 februari 2014

Jag är ingen vän av IT/tefoniteknik och inte heller av ett digitalt samhälle. Detta har idag bevisats alldeles tydligt.  

Faktum är att jag är ingen äkta blondin ens.   

Nytt avtal med 3G, Router, ny mobil och ca 25 papper, instruktionsböcker mm anlände för 5 dagar sedan. SMS till min nuvarande mobil att den 20 februari är överflyttningen av mitt nummer. 

Tyckte att jag ringer den 20 och begär assistans. Trodde ju att min gamla mobil måste ju fungera då jag har 3 månaders uppsägning.  Det är nu det riktigt roliga kommer: Ingen nätacess!!!!  

Desperat kollar jag den nya mobilen med instruktioner. Vrid ett halvt varv för att öppna batteriluckan.

Går inte med en nagel, inte med skruvmejsel och inga mynt har jag. Alltså kan jag inte ringa till 3 inte ringa överhuvudtaget. Irriterad på att jag ska betala 3 månaders uppsägning på en mobil jag inte kan ringa på.  Det där med att ett nummer flyttas fattade jag inte. Nu får du lov att skratta.  

Letar efter mail till 3G, NOT! Nästa taktik är att hitta en butik nära mig. Finns en sådan i Ystad, så imorgon tar jag med mig alla paket och skrattar hela vägen till butiken. Det kommer att bli ett tålamodskrävande möte för personalen. Jag kommer nämligen att skriva upp mina 50 frågor...  

Således är jag helt i händerna på en trött försäljare imorgon.  Detta till trots så kopplar jag av med att ingen kan nå mig via telefon. Jag kan helller inte nå någon via telefon. Alltså ingen telefonassistans är möjlig och kan heller inte ringa min gamla operatör och ställa frågor.

Vad jag skulle vilja haft är ett förtydligande av vad som händer rent tekniskt den 20 februari, jag hade lika bra kunnat varit bortrest, inlagd på sjukhus. Hade jag förstått hade det varit bättre att vänta dessa tre månader.  Det ska jag klaga på.  

Nu tänkar jag emellertid att njuta av min telefonlösa och fria tid. 

Hade vi levt i ett torrare klimat kanske röksignaler varit ett bättre alternativ.

Onsdag 29 januari 2014

Helt plötsligt har någonting hänt med ett gammalt kontrollfreak! Jag har så att säga utvecklats eller invecklats till en resignerad men mycket mer avslappnad person. Underbart härlig! Oroar mig inte över sådant jag inte kan kontrollera. Min yrkessjukdom dvs projektledarrollen har fått en helt annan innebörd.

Jag gör som många andra dvs låter var och en ta eget ansvar. Att dagligen umgås med söndercurlade ungdomar har lärt mig massor. Känner mig syndigt oansvarlig men på ett positivt sätt.

Herre min gud vad "laid back" jag blivit. Så till den milda grad att jag vågar det jag aldrig skulle vågat tidigare, förutom i mycket unga dagar. Min absoluta vändpunkt var när Dixon skulle föräras att få leka lös med Tzaritza.

Intellektuellt vet jag ju att han är en snäll hund men har egenheten av att vid första mötet resa sig som en Mustang på två ben, ibland tyst med viftande svans och ibland ett kort skall. Intuitivt har jag förstått att detta är en frustration av att inte få hälsa. Men orolig för hur illa det kan se ut, har jag förmedlat detta genom kopplet. Prinsen släpper intresset direkt och vi kan promenera utan minsta intresse för hunden ifråga. Detta har jag sett och upplevt ett flertal gånger men liksom inte tagit till mig.

Denna dag med en person som jag gillar, hade kontrollfreaket gett intruktioner med promenad innan släppande av hundar. Absolut inget hälsande i koppel. Cirka 50 meter av promenad och sedan sittande medans vi tog av halsbanden.  Vad hände? Jo, Dixon och Tzaritza hälsade och till en början så hoppade Ferrari Dixon upp på tiken och var något obalanserad. Men mycket snabbt så började han att uppföra sig helt exemplariskt. En riktig gentleman. Pinnarna hon hittade, inget problem han hittade torkad koskit som är helt underbar att jonglera med i munnen. 90 minuters promenad med inte en enda incident eller

gruff! Jag riktigt såg hur han axlade sin manliga roll med en bräda i munnen. Ledde oss på stig längs med stupet, Dixon, Tzaritza, matte och Violetta. Byggare Bob som ville undersöka kojor och annat.

Prinsen gjorde en klassiskt "Dixon" dvs att med full fart springa rakt från sidan mot Tzaritza och helt enkelt hoppa över henne. Sista biten av rundan vittrade han intensivt och frispårade kaniner. Har aldrig varit så långt ifrån sin kycklingmatte! 

Vad vill jag säga med detta? Jo, att jag äntligen litar på min intuition och förståelse/läsning av Dixon.

Det innebär förvisso inte att jag vill eller låter honom hälsa på, eller leka med alla hundar. Men jag känner en härlig känsla för hans attityd.

Detta har sin djupaste kärna i vår träning med Annelie, som taggat mig pressat och det har alltid fallit mycket väl ut. Promenader med Jessicas tikar, där jag aldrig blivit pressad, vilket gett mig möjlighet till eftertanke.

Nu har allt resulterat i att jag inte ens bryr mig om fykande snö eller plogbilar utan bara rycker på axlarna och tycker, so what!  Inget berkäknande utan en smygande känsla som gjort mig så himla glad!