Lördag 18 maj 2013

Efter träning på Ystadklubben sex gånger under två veckor, så börjar det hända saker.   

Igår fredag var Dixon lös för första gången på en appelplan och ensamma på plan fick jag kvitto på att han kan. Vi körde hela appelprogrammet utom apportering och det fungerade utmärkt, dessutom följde han mig som en skugga med total uppmärksamhet. Vad som förvånade mig mest var emellertid att stanna har fastnat trots att vi bara tränat detta i långlina och koppel.  

Idag fick vi lektion 3,  Lektionen började med repetition av koppelhantering och diciplin OBS! ute ur bilen, inte ur bilen. 

Iggy låg lugnt i sin bur vid sidan om. Här fick matte äntligen beröm av stränga Annelie, hon vet hur hon ska börja lektionen.   

Dessutom skrämde hon mig med att vi skulle ha Dixon lös tillsammans med Iggy.

Man kan säga att i detta läge hade jag behövt en varm famn och någon som bara kramat om mig och lovat att det kommer att fungera.

Uppvärmning av lös Dixon, prov på ingångar och inkallningar då kom smockan!

Fortfarande chockad av besked om lös hund, klickern i ena handen och godis i andra så fick jag totalt hjärnsläpp!

Nåväl, nu var det tid för apporteringsövningen och där fick jag riktig bassning, för han vill äga sin boll.

Jag förklarade varför och sedan fick vi öva med lös och sedan med kopplad Dixon.

Till saken hör att under tiden med lös Dixon så var matte delvis upptagen av att observera andra hundar

direkt utanför appelplanen....... Dixon struntade givetvis i dessa!

Hela övningen var emellertid inte slut med detta, utan nu återstod att ta sig ut från appelplan och mot bilen utan att Dixon har kommandot rakt fram med fräs! Nyttig och stundtals hopplöst med trött hund som bara vill in i bilen. Men det löste vi småningom.

Tack underbara Annelie för att du vet!

Dessutom gick Dixon som en gud med John och språngmarschen blev med tårar i ögonvrån!  

Slutledning: Dixon är en underbart stabil och balanserad hund!

Vad gäller matte finns mycket mer att önska. ( Egen kommentar)

Annelie som intstruktör är kanon, rak ärlig och pedagogisk!

Onsdag 1 maj 2013

En alldeles härlig dag med spårgänget på Malmö klubben!   

Stort tack till Annelie och Christer för en härligt givande dag! Vi fick se hur framåtsändande, rutan och god kommunikation ska se ut. Alla förarna förbättrade sin kommunikation med hunden efter Annelies kärnfulla instruktioner. Allt från hur att hantera koppel till kroppssignaler och belöning. Samtliga ekipage förbättrades synbart.........

Efter att jag haft en katastrofträning   med lös Dixon på Valborg i trädgården, så skrek jag på hjälp och fick mycket goda kommentarer av Metha och Jessica! (Riktigt bra råd som följdes upp undr 1 maj).

Idag la jag mig platt och lämnade över kopplet till Annelie...... Ja, det krävs att man är prestigelös i vissa situationer.  

Med Annelie, ett par korrigeringar i kopplet och Dixon gick som en vältränad hund!   

Jag hängde på Annelie och sprang som en "äggsjuk höna" vid sidan om henne och min Prins, ställde frågor och fick dom besvarade, tittade noga och insåg att jag har en bättre hund än jag förtjänar.  

Det hela måste sett rätt komiskt ut för mina åskådare, det bjuder jag på.  

Småningom lämnades kopplet över till en tilltuffsad matte med tydliga instruktioner hur kopplet ska hanteras! Jesus hur banalt.  

Sedan övade jag på koppelhantering med språngmarsch, gående och svängar. Dixon gick som en svetsad förlängning (åt sidan.)   

Jag kände flytet och rythmen och fick vingar......    Så skitenkelt men svårt. 

Hela vår kontakt på appelplanen blev upplyst av en trygg hund och förare. Några ledarskapsövningar behöver vi tydligen inte göra ännu......

Min lättnad och tacksamhet är stor, appelplanen är inte ett gissel utan en härlig plan när matte kan hantera kopplet. 

Som den totala dåre jag är har jag med mina koppelsignaler gjort Dixon en "Björntjänst".

Men snälla Annelie tyckte vi hade en bra relation (jag och Dixon) dessutom berömde hon Dixon som en mycket trevlig hund.  

Då liksom lossnade all ångest och jag erbjöd Dixon till ett "billigt pris", mina spårkamrater var inte sena att vilja göra ett klipp!!!! Givet svarade jag snabbt att min älskade Dixon är inte till salu.

Kanske någon som vill köpa en mycket billig hundförare?  Ännu har ingen svarat, av helt förståliga skäl.

En bild på Annelies helt underbara Iggy som hon har lagt ner massor av timmar på!        

Söndag 28 april 2013

En absolut härlig spårsöndag med ett fokuserat spårgäng.  

Påsläppet på Dixons första spår blev inte bra och kan bara skyllas på matte.  

Däremot är jag glad åt att apporterna markeras, stående och Dixon inväntar mattes knäböjande med "gotter" för ett läggande. Poletten har trillat ner även om lite fel men ett fel som är ok.  

Nu har vi en utgångspunkt som gör att jag hinner med! 

Konstruktiv återkoppling av Sofia och Christer gjorde att påsläpp nummer två blev mer samlat och fokuserat. Tack!   

Att spår nummer två inte var på långa vägar ok det har jag en alldeles egen analys av.

Övriga hundar gjorde bra ifrån sig men en observant iaktagelse från min sida blev att våra hundar är mycket känsligare en vi tror av våra energier! Låter som en "flummig" tanke men faktum är att om man vet förarens status vid tillfället så är det mycket troligt. 

En intelligent B-collie i elitklass som kan sina saker och en utomordentligt god förare även där kan ett litet missförstånd ställa till det. Jag kan inte säkerställa missförståndet men inte berodde det på en dålig hund eller förare.   

Vi kanske borde träna mer på vår egen inställning till hundträning och öva mentalt? Jag vet att jag behöver det. Men det kanske bara är jag!

Lördag 27 april 2013

De senaste två veckorna har vår träning nått höjder enligt mitt tänk!

Uppförsbacken med jobbig vinter och dåliga vibrationer har planat ut och vi har gått in i ett härligt samförstånd.   

Min mail blev kapad men orkar inte bry mig. Tids nog blir jag tvungen att starta en ny mail.....

Det viktigaste just nu är att få den positiva spiralen att bli latent.

Planen att hitta träning som fungerar tidsmässigt har jag löst genom att träna även på Ystad BK, individuellt hos Kent och Malmö när arbetstiderna tillåter.

Dixon svarar direkt på min inställning, vilket jag ju visste.   

De senaste två veckorna har vi nått en helt annan nivå.  Belöningsystem är inte så lätt som man skulle kunna tro.    

Dixons och min tid tillsammans kommer att bestå av 80% vardagspromenader, skogsmys, spår, lek och vardagslydnad.

20% kommer vi att tillbringa på en appelplan vad gäller tävling.

Finns verkligen ingen anledning till att oroa sig för 20% om resterande 80 fungerar. För oss fungerar det att lägga in sk tävlingslydnad i vår vardagslydnad.

Det jag behöver träna på är störningar på appelplan och det gör jag med god hjälp av Prinsen.  

Onsdag 3 april 2013

"För det första blir det inte och för det andra aldrig som man tänkt sig".  

Dystert budskap men så är det faktiskt, för livet kommer emellan och tur är kanske det!

Ibland känns det som om allting är så himla bråttom och det känner jag inte för.  

Målet är viktigt men vägen dit ska vara lustfull med utmaningar.

Denna vinter har varit påfrestande i många avseenden och speciellt vad gäller hundträning. 

Varje gång jag rest mig så har jag fått en ny snyting.

Nu har jag blivit så arg att jag fått tillbaka energin. Jag ger inte upp men jag tänker ta det lugnt och njuta av varje dag vi tränar, varje motgång varje hinder tänker jag besegra tillsammans med min Prinsen! För vi är ett team.  

Vi tar några steg tillbaka och börjar om! Hundträning är väl precis just så? 

Om någon nu tror att det är Dixon som ställer till det, så är det helt fel. Han älskar att träna och lär sig snabbt. Han har en potentialt och motor jag inte alltid kan leva upp till. Man kan säga att jag har händerna fulla och att min självkänsla fått en "knäck".  

Ibland önskar jag han skulle vara som den " lite mesiga valp" jag tyckte han var....... men aj vad jag bedrog mig!

Solglimtarna på vår alldeles egen himmel blev en underbar påskledighet. Där Dixon än en gång talade om för mig: - Jag är inte som din tidigare hund! Nej, Shiva föraktade godis.

Det gör inte Dixon, utan han snor godispåsen och mumsar i sig både en punchpralin och hallonbåt.

Sedan får matte pussen och känner doften av en endaste hallonbåt.  

Vår träning har nu tagit en ny vändning och jag hänger inte med för Dixon är alltid steget före, vilket är charmigt men stundtals jobbigt.

Dixon har förändrat mitt sätt att tänka och mitt liv!  

2013-03-16 Lördag

Födelsedagen var en helt vanlig arbetsdag men med tidig hemgång. Dixon firade redan klockan 05.00 med extra bus och glädje.   Hemkommen var jag trött men FBvännernas gratulationer piggade upp mig och jag fick visionen av ett regelrätt "skånskt bonnagille" för alla FBvänner från norr till söder.

Budet jag fått för "min dag" var att inte planera någonting för denna helgen, så där sprack min plan.

Mitt enda krav var att Dixon måste vara inkluderad och det blev han med besked.   

Något så fantastiskt som en PT till oss både blev bokad för Lördagen. 

Ja, PT=personlig tränare och låter ju väldigt avancerat men kan snickras ihop med hjälp av goda vänner  

Lördagen började med egen tid för Dixon och matte vilket innebar en fantastisk present från Prinsen.  Detta måste han planerat länge.....  Jag hade min plan klar dvs att Dixon skulle gå lös, med släpande spårlina iofs. Vi startade vår 6-8 km runda med lina, solen sken och Dixon visade tidigt att det här kan jag.   Dixon höll sig framför mig 5-10 meter, nosade, vände sig om med jämna mellanrum och kollade att jag var med. När han stannade och läste tidningsrubriker fortsatte jag och då kom han i full fart. Varje harkling, vissling eller annat ljud var han alert med på och jag kände bara hur han måste  utmanas och jag blev bara djärvare och djärvare.

Nu bör man känna till att vår långrunda är som ett MH med 5 sk stakethundar. Inomhus Jack Russel hundarna klarade han galant. Vi fortsatte bara framåt, nästa hund kommer strax efter ca 20 meter och är ute i trädgården, vrålskäller och jag tar tag i linan, kortar den och släpper fram Dixon en säger en decimeter från staketet och den svarta tystnar.   

Dixon ger inga som helst ljud ifrån sig (skäller mycket sällan). Nu har vi en återhämtningsperiod på ca 400 meter och tid för sex stycken hundar som vaktar sitt revir. Jag pratar taktik med Dixon och han verkar förstå, vilket leder till att han inte bryr sig överhuvudtaget!   

Enda misstaget Dixon gjorde enligt mig var att vilja fram till den svarta.  

Sista hunden idag var vakthunden som lägger sig på min befallning och den såg vi inte till.

Detta var Dixons present till matte, förutom att han satte sig självmant efter Jack Russel cirkusen och vaktade fint och stilla vid möte med två skummisar.  Efter en sådan runda kan jag bara vara glad för att mitt träningsupplägg tycks fungera.

Dessutom tar Dixon initiativ till  "slickad fot" sista 300 meter innan bilen och känner sig betjänt av lite godis.   

Nu återstår vår träff med PT och den blev inte kul för matte! Kort genomgång av vad som är viktigt och sedan blev det intervallträning i kraftigt kuperad terräng bl.a   

Enkelt uttryckt; jag trodde jag skulle dö!   

Dixon gjorde betydligt bättre ifrån sig och tittade "under lugg" på matte om nu en schäfer kan titta så?

Mycket ung, trevlig, kunnig PT och jag fick massor med mig i bagaget både vad gäller Dixons träning och min egen.   

Himma!!!!  Dusch och vila på locket till kvällens middag! Imorgon söndag har jag vanlig regelrätt spårträning och tror utan att veta att detta bör fungera. Möjligt att jag måste lämna denna träning något tidigare.

Så här såg Dixon ut efter intervallträningen:

Vi har ett pass till efter vilan!!!!! Jag vet inte riktigt vad! Och min Gud vill inte veta  

Mars 8 2013      

Vardagen är återställd till det någorlunda normala, känslomässigt   

Det jag inte kan förändra lägger jag åt sidan.

Allt mitt kontrollbehov har fått sig en törn som heter duga!  

Tack vare en mycket klok vän har jag uppstått från de deppiga och slår från underläge.    

Men med en övertygad glädje.   Dixon ger mig omedelbar respons och det är viktigt.

Jag höll verkligen på att tappa fotfästet men nu känner jag mig "fit for fight".  

Spårträning som känns givande och på näthinnan sitter bilden av en utomordentligt god spårhund.  

Linförigheten har lixom inte fallit på plats pga av mina känslor. Men jag har hittat mitt verktyg och det heter rösten..... glad och peppande röst betyder mer för Dixon än godis. 

Idiotträning av loss börjar ge resultat. Dixon är oerhört känslig om än tuff!

Han läser mig så förbannat bra, vilket ibland blir riktigt dåligt.  

Det är när övriga livet kommer emellan som allt kan bli så fel!

Tisdag 19 februari

Säga vad man vill men jag och mina söner har alltid roligt trots ett något kaotiskt liv.  

Våra resor har alltid varit händelserika och fulla med diverse incidenter. Styrkan ligger ofta hos sönerna

som talar om Ja men ta det lugnt! 

Vi har en sammanhållning som är så "tight" oavsett var i världen vi befinner oss. Alla problem löser sönerna med ett leende och kommentarer som: Oroa Dig inte mamma, det fixar sig. Detta har jag levt med och jag älskar det. Jag är ju känd för att vilja ha kontroll.......

En av de bästa kommentarer kom Carl-Fredrik med när jag gick i taket en gång. En önskan han ville förhandla sig till. " Men mamma hetsa inte upp dig, säg bara NEJ"!  Ja, dom har fostrat mig och lärt mig koppla av....... Hänsynsfulla och mycket omtänksamma. Den bästa komplimangen fick jag när yngste sonen skulle fira första julen hemifrån. Till Tokyo... Jag bjöd ut dom på restaurang och vi hade en

jättetrevlig kväll.

Vi pratade om livet, minnen och deras uppväxt. Då säger Picasso "den yngste" du ska veta mamma att du är hjälten i mitt liv!  Jag lovar mina ögon var inte torra.

Så kvällens mail, sms och telefonsamtal hör lixom till vårt liv..... Jag fixar, donar, förbereder och sedan så blir det platt fall!  Men efteråt så kan vi skratta åt allt.

Jag är inte religiös, men jag tackar den Gud som inte finns för världens underbaraste söner!