Söndag 19 januari 2014

Trygg hundvård som öron/tand/päls/klo/shamponering/vetrinär har ingenting med hundens mentalitet eller arv att göra. Min egen slutledning. Mina hundar både tikar och hundar har allt igenom accepterat allt.

Akillehälen har varit kloklippning. Jag har kommit fram till att min positiva inställning till utmaningar som ligger utanför det "normala" har bidragit! Shiva var helt onormal med att älska vertrinärbesök. Vetrinären menade att hanhundar var betydligt mer känsliga. Må vara sant men inget jag märkt!

Det kan ju inte vara så att alla mina schäfrar mentalt tyckt att kloklippning är "obehagligt"?

Nej, enligt mig beror det helt och hållet på mina egna energier och rädslor. Kloklippning har varit min absoluta akilleshäl, men nu har jag börjat att slappna av och Dixon börjar förstå. 

Ingen av mina hundar har blivit beordrade eller tvingade att hoppa in i duschrummet eller ner i badkaret.

Nej dom har gladeligen gått in eller i självmant! Hurrah vad jag är bra. Nej inte alls men jag ställer frågan, kanske det är vår egen rädsla för vad hunden ska tycka som sätter gränsen?

Har du synpunkter så berätta gärna!