Torsdag 27 december 2012

Ett år och månad sedan Dixon och jag blev kompisar! Mycket som hänt med Prinsen.  Minst lika mycket som hänt med matte! Vi har otroligt roligt tillsammans och upplever världen på ett närmast euroforiskt sätt. Dixon är väldigt rutinbenägen om man nu kan säga så? Han vet när matte ska fotografera honom och ställer upp! Mina påhitt gillar han och försöker alltid utveckla dem..... hm på både ont och gott.

Min plan för resten av julledighet är träning av markering av apport, liggande under gång, hopp med sittande, avslappnat släppande av föremål och givetvis mer linförighet. Man kan säga att vi gungar fram och tillbaka hela tiden.

Allt det basala vad gäller kloklippning, dammsugning av päls, borstning av päls, torka öron, sittande vid möten, stilla vid dörr osv fungerar och där är han en given stjärna. 

Spåra kan han och uppletande oxå men matte ska bara bli mer diciplinerad och träna mer.

Vad jag mest av allt är nöjd med är den trygghet och samarbetsvilja han visar tillsammans med mig.

Dixon är beredd att göra allt jag begär, bara jag är lugn och glad...... Ibland visar han på "kan själv" och det är ju givetvis mitt fel..... Han behöver mycket närhet, kel och lek.

Det är inte alltid jag orkar men varje gång jag anstränger mig så ger det resultat.

Alla barn är unika och speciella och Dixon är inget undantag. Börjar så smått att förstå hans speciella behov!!!! JA, jag vet att han är en hund.

Återkommer efter ytterligare träning och visar en kavalkad av bilder.

Slutledning: Att vila i form är inte av ondo, att vila och bara finnas till är något som behövs!