Måndag 30 september 2013

Svårt att fatta har jag! Då vi fortfarande har flyt.   Jante uppenbarar sig hela tiden, antigen i form av tankar att snart måste det ta slut eller i form av illvilja från andra människor.   

Men det känns skönt med alla dom som peppar oss och tycker det är kul.  

Själv är jag ett fullkomligt kontrollfreak, måste bara kolla om det funkar igen o igen o igen. Frågan är hur många gånger jag ska kolla, innan jag bara kan acceptera att det faktiskt fungerar.   

Numera älskar jag appelplanen och våra långpromenader har blivit färre vilket jag givetvis måste justera.

Kanske svårt att förstå för många. Men jag hade alltså en regelrätt Mustang Ferrari i kopplet, inte aggressiv men frustrerad. Vems fel det var råder det inga som helst tvivel om.

Det är lite  svårt att träna någon som helst lydnad med en tvåbent, stegrande Mustang i kopplet. Vem vågar släppa densamma lös? Därför tränade vi mycket i vår ensamhet, vilket inte alls har varit fel.  

Två individer jag och Dixon som båda älskar fart och fläng, båda lika känsliga som gillar spännande nytt.

Men matte väldigt noga med respekt och ansvar inför allt och alla runt omkring. Katastrof!

Nåja, nu är jag som jag är och tar det lugnt måste träna och checka alla nya miljöer och Dixon lixom bara softar.  Men den gode Dixon vet och känner att jag är så nöjd med honom!

Nu finns det bara en väg och den är framåt! Och må fan ta den som snackar mer skit om min träning.

" Det är så lätt att kritisera andra om man själv inte har en vision eller ett meningsfullt