Onsdag 14 januari 2015

Hänt en hel del i flocken. Min aningslösa intiution gav oss en grind, som visade sig ge Dixon lugn och ro när han äter.

  Lämnade "Sund Hundmats Vitalblandning". Kunde koppla av med matte och äta lugnt och sansat. Organisationen, att ge katterna mat, Dixon o jag ger oss ut och när vi kommer hem vilar katterna lugnt, helt optimalt.  När Dexter tar sig an resterna av Vitalblandningen ser Prinsen till att snabbt äta upp en pytteliten rest. Konkurrens, helt rätt tänkt Annette.  

Dixon o jag får vår egen tid av Fajtaboll och mys i vardagsrummet.

Sedan kryper katterna upp på soffryggen och myser......

Alla tre är rovdjur men den "största" minsta av dom alla är Dixie som morrat redan från början, morrat så högt att jag trodde frysen/kylen var på väg att lägga av.  

Nu har Dixie blivit Kaxig, så kaxig att den jovialiska Dexter låter honom bestämma om vem som ska slicka förpackningen av Sund Hundmat, vilket Dixie lyckas göra med hela den lilla kroppen. Så bestämt aggressivt, att bara hans gudinna dvs matte kan närma sig!

Matte är guden som han följer och söker ögonkontakt med hela tiden.

Varje morgon så trängs jag med tre pälsklingar i badrummet, Dixon tittar förundrat på småbrödernas klättrande, klängade på hyllor och lek i badkaret. Min morgonstund blir förgylld av skratt och motivation att starta en ny dag.  

I natt kom det Miraklet jag väntat på!

  Runt klockan 3:30 kände jag ljuva små tassar och en varm liten kropp som smög in sig i mitt knäveck! Dixie!

Dixon låg uträckt utifrån mig. Vi två ändrade ställning åtskilliga gånger och jag fick stuntals typ kramp i ben, tår, nacke genom att klappa och beröma den gode Prinsen och en tung haka på min hand. När Dixon lägger ner hakan och nosen en centimeter från Dixies nos, så upplevde jag en lycka! 

Det mest fantastiska var att oavsett hur Prinsen o jag försökte förflytta oss så spann vårt lilla rovdjur och sov lugnt och tryggt.  

Jag skulle kunna skriva en avhandling om dessa dyrbara timmar för min del, domningarna i olika delar av kroppen men vad gör man inte när målet är uppfyllt?  

Dixie har hamnat där jag ville han skulle hamna, trygg tuff och hanterar en 34 kilos schäfer perfekt, precis som hans storebror och beskyddare/mentor min rödbruna Dexter gjort från början.

Dixon självsäker, balanserad, snäll, tålmodig men lite avundsjuk och behöver känna att han är nummer ett!   

Ett härligt morgon/nattliv tillsammans med matte och under dagen så umgås dom tydligen helt ok!

Katterna har gett mig så oändligt mycket av förståelse, lugn och glädje att jag känner mig djupt tacksam!

"För det första blir det inte och inte som man tänkt sig" gäller bara att flyta med!