team-dixon

Senaste inläggen

Av Annette Olsson - 24 maj 2014 15:15

Lördag 24 maj 2014


FB är fantastisk men också djävulusiskt! Jag älskar att få läsa om alla fina härliga hundmänniskor som kämpar, tränar och umgås med sina hundar. Men samtidigt så smärtar det djupt när klubbkamrater, vänner, bekanta och andra FBvänner lider med sina hundar. Åkommor som vi inte alltid får svar på.

Jag är förvisso en väldigt känslig person som lever mig in i varje persons frustration, rädsla och sorg.


Kanske egoistiskt, då jag blir medveten om att det kunde vara min hund.  Jag är nog lite allmänt skör vad gäller djur. Idag så känner jag så djupt och innerligt för Nina och hennes helt underbara Yaxxon.

Hela dagen blir liksom annorlunda. Alla kamrater, vänner, bekanta till Nina som verkligen känner och  bryr sig blir på något sätt som ett hopp om mänsligheten! 


Våra hundar ger oss så mycket av kärlek, tillgivenhet, vänskap, glädje men också så mycket av empati för våra medmänniskor.  Oavsett politisk tillhörighet, hudfärg, religon eller könstillhörighet, så är vi alla ofta samlade vad gäller djurens rätt och betydelse för ett samhälle  där människan kan visa på emotionell utveckling.


Kan man inte ha känslor för djur, så har min inte enligt mig förmågan att känna känslor för människor.

Inte känslor för människor inte känslan för allt levande!


ANNONS
Av Annette Olsson - 13 maj 2014 18:45

Tisdag den 13 maj 2014
Livet kom emellan mig och bloggen, å ena sidan å andra sidan så har vår träning planat ut vad gäller appelplan. Vi tränar ju även på promenader, i trädgården, i skogen, i Skurup och i  köket.


Söndagens mentaltest i Helsingborg Väl godkänd med 480 poäng blir starten för mer organiserad appelplansarbete.


Den muntliga beskrivning var lång och omfattande, jag blev vimmelkantig av alla "rosor" som spreds men lyssnade noga.

I korta ordalag:

Socialt balanserad och självsäker, normalt nyfiken när anlednng finns, uthållig, är aktiv för att lösa uppgifter, löser samtliga uppgifter på ett målmedvetet sätt, anpassar intensiteten i testsituationen, (efter uppgift), stor kamplust, fullt, fast bett, målmedveten, inget tugg överhuvudtaget, vid 5 m växlar en gång till bättre bett som bibehålles (släpper inte) (första stationen när matte fick hjärnsläpp), orädd, avreagerar snabbt i alla situationer, i huvudsak koncentrerad men med avbrott i några situationer, visar flera minnesbilder utan undvikande beteenden, visar liten aggression, går fram utan hjälp någon tidsfördrjöning. Slutligen skott, ingen reaktion kontroll första skottet. Inga imponerbeteenden .

Mycket personligt tillägg av Kerstin; och springa kan han!  


Jag blir trött och glad bara jag läser detta, ändå hade hon fler mer personliga tillägg och adjektiv.

Avslutningsvis, så blev det en jätteapplåd, Dixon som stått lugnt och stilla tittade sig omkring vid applåden och min Prins kände hur stolt jag var........  




     



ANNONS
Av Annette Olsson - 8 mars 2014 18:15

Lördag den 8 mars 2014


De senaste veckorna har både träning och väder stabiliserat sig. Apportmarkeringarna har haft hög prioritet och efter förra helgens minst sagt utmanande spår så inser jag hur duktig han är men våra spårstarter är usla. Bråttom matte ger bråttom hund och mina tjänstetecken och rutiner är inte tydliiga.

Belöningarna vid apporterna smått kaotiska, vilket jag skyllt på vattenflaska, trånga fickor osv.


Idag med fantastiskt väder skulle matte försöka att befästa "Den Japanska Te-ceremonin" och finputsa på starten. Därför var en apport lagd mycket nära spårstarten (20 m).


Vattenflaska i höger ficka, godis och Kong i vänster. Fram till spårstarten där jag börjar sela på och då kommer det en husse med Bautastor Berner Senner ca 10 meter från oss.    Föraren hälsar vänligt och hunden är mer än måttligt intresserad, skuttar o upp på två bakben, hussen stannar till och jag ler lite pressat. Dixon såklart intresserad men inga åthävor.   

Jag vänder prinsen mot annat håll o slutför påselning. Spårstarten blir ju inte så fokuserad med ett Berner Senner ekipage som stannat drygt 15  meter snett framför oss.

Dixon får sig en åtutning att spåra. Dixon spårar men vi missar 1:a pinnen,

Exakt vad Annelie påpekade.    Dixon spårar efter 30 meter helt ok och markerar pinne 2, 3, 4 och fem.

Vid markeringarna klick, bra och kastar Kongen lek, godis och vatten. Problemet är bara att den "förbannade vattenflaskan" trillar ur pga för grund ficka när jag böjer mig ner, under tiden ligger kopplet runt ett bakben och Dixon vill ha Kongen igen.    

Alltså en Japansk Teceremoni ska vara värdigt stilfull. Min ceremoni blev panikartat flaxig och måste sett mycket komiskt ut. OBS! inte vid en markering utan vid samtliga.

Vid sista apporten och vid min avselning så passerar dessutom en ägare med sin spaniel joggande förbi oss, då står Dixon med ena benet utanför selen och det andra kvar. Då får Dixon tänka om och matte inleder en regelrätt linförighet, som gick riktigt bra. Sedan var det ut med andra frambenet.  

Alltså prinsen fixar denna totala dårskap och bara levererar.   Då får jag en inre bild av hur det skulle sett ut om jag hade haft en fotsid Japansk Kimono och kängor på.  


Nu tar jag beslutet att omedelbart åka till Teba och införskaffa ett hundförarbälte, vilket jag kollat tidigare att det fanns varianter av på Teba. 


Jag inhandlade ett rött hundförarbälte med plats för två vattenflaskor, stort fack och två mindre och diverse andra förnödenheter.

 


Jag hoppas du kan se det fina med ett rött hundförarbälte som markering av midjan!    

 Sedan ett par rejäla kängor!



Om du skulle få syn på en till växten kort person, iförd fotsid Japansk Kimono med kraftiga kängor på fötterna, som utför en stilfull ceremoni med att servera sin schäfer vatten och med värdiga rörelser svinga Kongen och sedan trippa fram försiktigt, så kan det vara Team Dixon!


Av Annette Olsson - 20 februari 2014 16:56

Torsdag 20 februari 2014

Jag är ingen vän av IT/tefoniteknik och inte heller av ett digitalt samhälle. Detta har idag bevisats alldeles tydligt.  

Faktum är att jag är ingen äkta blondin ens.   

Nytt avtal med 3G, Router, ny mobil och ca 25 papper, instruktionsböcker mm anlände för 5 dagar sedan. SMS till min nuvarande mobil att den 20 februari är överflyttningen av mitt nummer. 

Tyckte att jag ringer den 20 och begär assistans. Trodde ju att min gamla mobil måste ju fungera då jag har 3 månaders uppsägning.  Det är nu det riktigt roliga kommer: Ingen nätacess!!!!  


Desperat kollar jag den nya mobilen med instruktioner. Vrid ett halvt varv för att öppna batteriluckan.

Går inte med en nagel, inte med skruvmejsel och inga mynt har jag. Alltså kan jag inte ringa till 3 inte ringa överhuvudtaget. Irriterad på att jag ska betala 3 månaders uppsägning på en mobil jag inte kan ringa på.  Det där med att ett nummer flyttas fattade jag inte. Nu får du lov att skratta.  


Letar efter mail till 3G, NOT! Nästa taktik är att hitta en butik nära mig. Finns en sådan i Ystad, så imorgon tar jag med mig alla paket och skrattar hela vägen till butiken. Det kommer att bli ett tålamodskrävande möte för personalen. Jag kommer nämligen att skriva upp mina 50 frågor...  


Således är jag helt i händerna på en trött försäljare imorgon.  Detta till trots så kopplar jag av med att ingen kan nå mig via telefon. Jag kan helller inte nå någon via telefon. Alltså ingen telefonassistans är möjlig och kan heller inte ringa min gamla operatör och ställa frågor.


Vad jag skulle vilja haft är ett förtydligande av vad som händer rent tekniskt den 20 februari, jag hade lika bra kunnat varit bortrest, inlagd på sjukhus. Hade jag förstått hade det varit bättre att vänta dessa tre månader.  Det ska jag klaga på.  

Nu tänkar jag emellertid att njuta av min telefonlösa och fria tid. 


Hade vi levt i ett torrare klimat kanske röksignaler varit ett bättre alternativ.




Av Annette Olsson - 29 januari 2014 19:38

Onsdag 29 januari 2014


Helt plötsligt har någonting hänt med ett gammalt kontrollfreak! Jag har så att säga utvecklats eller invecklats till en resignerad men mycket mer avslappnad person. Underbart härlig! Oroar mig inte över sådant jag inte kan kontrollera. Min yrkessjukdom dvs projektledarrollen har fått en helt annan innebörd.


Jag gör som många andra dvs låter var och en ta eget ansvar. Att dagligen umgås med söndercurlade ungdomar har lärt mig massor. Känner mig syndigt oansvarlig men på ett positivt sätt.


Herre min gud vad "laid back" jag blivit. Så till den milda grad att jag vågar det jag aldrig skulle vågat tidigare, förutom i mycket unga dagar. Min absoluta vändpunkt var när Dixon skulle föräras att få leka lös med Tzaritza.

Intellektuellt vet jag ju att han är en snäll hund men har egenheten av att vid första mötet resa sig som en Mustang på två ben, ibland tyst med viftande svans och ibland ett kort skall. Intuitivt har jag förstått att detta är en frustration av att inte få hälsa. Men orolig för hur illa det kan se ut, har jag förmedlat detta genom kopplet. Prinsen släpper intresset direkt och vi kan promenera utan minsta intresse för hunden ifråga. Detta har jag sett och upplevt ett flertal gånger men liksom inte tagit till mig.


Denna dag med en person som jag gillar, hade kontrollfreaket gett intruktioner med promenad innan släppande av hundar. Absolut inget hälsande i koppel. Cirka 50 meter av promenad och sedan sittande medans vi tog av halsbanden.  Vad hände? Jo, Dixon och Tzaritza hälsade och till en början så hoppade Ferrari Dixon upp på tiken och var något obalanserad. Men mycket snabbt så började han att uppföra sig helt exemplariskt. En riktig gentleman. Pinnarna hon hittade, inget problem han hittade torkad koskit som är helt underbar att jonglera med i munnen. 90 minuters promenad med inte en enda incident eller

gruff! Jag riktigt såg hur han axlade sin manliga roll med en bräda i munnen. Ledde oss på stig längs med stupet, Dixon, Tzaritza, matte och Violetta. Byggare Bob som ville undersöka kojor och annat.


Prinsen gjorde en klassiskt "Dixon" dvs att med full fart springa rakt från sidan mot Tzaritza och helt enkelt hoppa över henne. Sista biten av rundan vittrade han intensivt och frispårade kaniner. Har aldrig varit så långt ifrån sin kycklingmatte! 

Vad vill jag säga med detta? Jo, att jag äntligen litar på min intuition och förståelse/läsning av Dixon.


Det innebär förvisso inte att jag vill eller låter honom hälsa på, eller leka med alla hundar. Men jag känner en härlig känsla för hans attityd.


Detta har sin djupaste kärna i vår träning med Annelie, som taggat mig pressat och det har alltid fallit mycket väl ut. Promenader med Jessicas tikar, där jag aldrig blivit pressad, vilket gett mig möjlighet till eftertanke.


Nu har allt resulterat i att jag inte ens bryr mig om fykande snö eller plogbilar utan bara rycker på axlarna och tycker, so what!  Inget berkäknande utan en smygande känsla som gjort mig så himla glad! 




Av Annette Olsson - 19 januari 2014 14:42

Söndag 19 januari 2014


Trygg hundvård som öron/tand/päls/klo/shamponering/vetrinär har ingenting med hundens mentalitet eller arv att göra. Min egen slutledning. Mina hundar både tikar och hundar har allt igenom accepterat allt.

Akillehälen har varit kloklippning. Jag har kommit fram till att min positiva inställning till utmaningar som ligger utanför det "normala" har bidragit! Shiva var helt onormal med att älska vertrinärbesök. Vetrinären menade att hanhundar var betydligt mer känsliga. Må vara sant men inget jag märkt!


Det kan ju inte vara så att alla mina schäfrar mentalt tyckt att kloklippning är "obehagligt"?

Nej, enligt mig beror det helt och hållet på mina egna energier och rädslor. Kloklippning har varit min absoluta akilleshäl, men nu har jag börjat att slappna av och Dixon börjar förstå. 


Ingen av mina hundar har blivit beordrade eller tvingade att hoppa in i duschrummet eller ner i badkaret.

Nej dom har gladeligen gått in eller i självmant! Hurrah vad jag är bra. Nej inte alls men jag ställer frågan, kanske det är vår egen rädsla för vad hunden ska tycka som sätter gränsen?


Har du synpunkter så berätta gärna!







Av Annette Olsson - 6 januari 2014 13:36

Måndag 6 januari 2014

2013 var ett "genombrott" vad gäller träning och lydnad. Träningslägret med Anita och Annelie blev början till något helt nytt.  

Det handlade om energi och inte om hjälpmedel/belöning och verbala kommandon.


Annelie pushade och taggade mig och innan semestern tränade vi på YBK. 

Träningen bestod mest av kognitiv terapi för matte, Dixon kunde ju redan i stora drag det mesta......


Fritt följ med Dixon medans John körde lydnad med Iggy runt om.

Dessutom andra grupper som tränade lydnad.

Liggande Dixon och Iggy cirklande runt, fungerade hur bra som helst.

Jag trodde att mitt "hjärta" skulle sprängas.  


Semesterveckorna ägnades åt läxor att träna på. Avlämning av appport, linförighet, mjuka inkallningar, hopp och givetvis miljöträning för Dixon. 


Den egna träningens absoluta höjdpunkt var Ystad vid semestertid och rejäla köer vid stationen och färjorna. Närmast "religiös upplevelse". Ekipaget slingrade sig emellan köer, folksamlingar och prinsen gick helt fint oberörd vid sidan av en mycket fokuserad matte.

 


Träningsläger i Ystad och Dixon låg med öppen baklucka och hundarna gick förbi. Små korta promenader och hela appelplanen full av hundar och människor.  Coola Dixon  


Ingenting, nej men med en hund som bor på landet och inte träffar på så många hundar så var detta en absolut nödvändighet.



Lek med Fajtabollen och avlämna densamma blev en rolig lek.

Bara hålla apportbocken och lämna.

Snabbt få fokus på appelplanen med hjälp av mattes attityd.

Ja, allt ledde till att Dixon bara älskade YBK.


När semestern var över för både Annelie och mig så redovisade Team Dixon resultatet.

Vi fick med beröm godkänt!   

Hösten kom och vår träning med Annelie fortsatte.


Numera är apportbocken helig, brukade lägga den på pallen i köket och på morgonen så kom Dixon glad i hågen med apportbocken i munnen och satte sig framför mig.

Då visste jag att det var tid att börja med att lägga ut den. 

Sedan har vi avancerat till att att jag kastar ut den några meter, ögonkontakt och Dixon hämtar.

Avlämnandet är helt perfekt och jag väntar länge innan avlämnandet!

 


Turboinkallningarna har jag fått bukt med och även tjuvstarter.

Tjuvstarterna berodde på min ögonkontakt och handrörelser.

Turboinkallningar är fortfarande Turbo men med hjälp av hand   vet han att stanna upp!

Läggande under gång är helt och hållet en fråga om mitt sätt att gå på.

Nya appelplaner behöver vi mer av och tänker fortsätta med detta.


Vår resa är inte slut utan nu har vi börjat med markering av apporter.

Markeringar görs men för snabbt och med bråttom, bråttom. 

Nu på årets första dagar har emellertid jag förstått vidden av belöningar och hur olika de kan bli!


En köttbullsbit glufsas snabbt en tub med kalkonost slickar man i sig långsamt.   

Kan inte svära i sten på att detta är det enda som gett resultat men om jag nu tror det och det fungerar så är det ju utmärkt!


Sen höst så blev måtter rågat för Annelie och hon gick ur spårgruppen.

En månad senare även jag av skäl som inte behöver nämnas.

Givetvis så önskar jag spårgruppen som leds av av Christer H det bästa inför 2014!  


Summan blir ett fantastiskt 2013 och 2014 kommer att bli bättre.


Men "Ingen kedja är starkare än den svagaste länken".



 














Av Annette Olsson - 20 december 2013 15:09

Fredag 20 december 2013

Efter en hård november, rent arbetsmässigt så känns ledigheten helt underbar.  

Jag gillar julen och traditioner överhuvudtaget. Men jag har en sjuklig yrkesskada, jag älskar att planera med papper och penna. Städschema ger mig en kick, hur mycket tid går åt till plocka undan, dammsuga, moppa golv och allmänt fix. När grovgörat är klart så vill jag sätta mig ner och planera menyn med tillhörande inköpslista. Sedan vill jag helst av allt även skriva manus med klockslag för alla sk. aktivteter.  

Vilket innebär hur dax dricker vi glöggen?  Till Kalle Anka? När börjar jag förbereda själva julbordet (julafton) utan att missa för mycket av samvaron.  

När ska räkorna skalas och äggen kokas.  När tar vi en härlig julpromenad med hunden?

Hur dags har vi julklappsutdelning? Vem sk vara tomte? Vi ska väl öppna ett paket i taget och alla gissar utifrån rimmet vad som finns däruti paketet, allt för att dra ut på själva utdelningen.  

Hur dags ska vi ha lite ostbricka? När förbereder vi Irish Coffe? Ska vi verkligen titta på någon film?


Ännu värre brukar det bli om min lillasyster med familj från Italien kommer, då brukar det bli ett schema som måste innehålla tid för spontan kaos och glädje..... Våra sammankomster brukar bli ett ständigt justerande av tider och plötsliga infall. Helt underbar cirkus men påfrestande för ett kontrollfreak.  


För det mesta brukar jag vara helt slut efter julbordet och liksom bara låta allt ha sin gång......

först när klockan slagit 24:00 och jag sätter mig, helst ensam och tittar på midnattsmässan ifrån Rom då innfinner den sk julefriden sig.  


Mina söner älskar våra jular och andra högtider men ibland undrar jag hur dom upplever detta år efter år. Jag kan ju bara skylla på min roll som projektledare. Rent egoistiskt så älskar jag själva planerandet.


Om jag bara kunde lära mig att koppla av utan kontroll.

Jag lovar att juldagen blir inte mycket bättre, då tradtion av kalkon med alla dess tillhörigheter ska lagas och serveras.....   


Jag älskar julen men framförallt föreberedelser och långa listor......



Presentation


Team Dixon

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ team-dixon med Blogkeen
Följ team-dixon med Bloglovin'

Hundträning

Gästbok

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se