Lördag 21 mars 2015

Många som är runt fyrtio tycker det är jobbigt att fylla 45 eller 50 år.

Kan bara säga det är fantastiskt att vara över 60 år.  

Jag behöver inte bevisa någonting för mig själv eller andra. Jag behöver inte en massa prylar. Jag vet vem jag är och kan bara njuta av allt det goda.

Njuter av allt det vackra struntar i måsten ibland.  

Gör det jag vill göra och ingen kan tala om för mig vad jag bör göra, för jag lyssnar inte ändå!  

Gör bara det som ger mig glädje och inspiration.

Lyckligt lottad med några tidskrävande intresseområden.  

I mitt fall; utan priorteriingsordning: Matlagning, trädgård, hundträning, fotografering och givetvis umgänge med famlj och vänner.

Tänk vad underbart att inte få tiden att räcka till, livet blir ju inte långtråkigt.  

Fotograferingen har tagit mig till en helt ny nivå av betraktande.Träffar spännande människor som kan och jag måste "plugga", ta kritik och förkovra mig och utveckla kunskaper.   

Matlagningen ger mig en meditativ skönhet, speciellt Per Morbergs matlagningsprogram som är filmade på ett vackert sätt och jag kan kopiera lugn med god matlagning.  

Hundträningen ger mig utmaningar och en fantastisk känsla av att leva nu, i vår egen bubbla, en individ jag bara kan styra med lugn och sunt förnuft.  

Trädgård som ger mig träning av alla småmuskler och en förståelse för att ta en sak i taget.  

Katterna lär mig att njuta, andas lugnt och inse hur lite vi människor vet!  

Mina söner gör mig stolt och visar på att allt har jag inte gjort fel.  

Jag vet att sista hälften är nu! Det gäller att ta tillvara på den tiden och allt det goda.

Känner djupt för alla de som inte har någonting att ägna sig åt. Otroligt viktigt att fortsätta hela tiden.

Jag vill tacka livet!   

 Dexter sover!

 Dixons fina knapp!

Lördag den 21 2015

Dessa små gudomliga ögonblick av lycka och kärlek som etsar sig fast och blir till en vana!

Jag fullkomlligt älskar ögonblicken!

När Dixon och jag lämnar hemmet då Dexter och Dixie hoppar upp i vardagsrumsfönstret mot infarten, tittar storögt nyfiket med längtan i blicken.  

När vi kommer hem så sitter Dexter där och jag ser gardinen röra sig och snart sitter Dixie tätt intill sin bror, båda förväntansfulla. Dixon hoppar ut ur bilen och ställer sig på verandan, två små katthuvuden vänder sig mot verandan samtidigt. Ja, det var nog inte mig dom väntade på.........  

Jag öppnar ytterdörren och katterna står på tröskeln, möter min blick, dom står så nära så vi knappt kan komma in. Sedan lägger sig Dexter på skohyllan och Dixie rusar in i köket. Dixon springer alltid förbi Dexter och hälsar på Dixie först, sen är det Dexters tur att få sig en snabb puss.  

Ett för många löjligt scenario men jag fullkomligt älskar det. Har jag handlat så ska påsarna noggrannt undersökas och finns något nytt till katterna så ger dom sig genast i kast med mattes spännande presenter. Har aldrig tagit fram kameran och förevigat bilden av katterna  fönstret. Idag var jag tvungen

att ta en dålig bild med mobilen.  

Andra stunder av intensiv lycka som etsats sig fast är när Dexter som en "liten hund" spatserar tätt intill jämsides med Dixon mot nya mål.   

När hela flocken samlas runt kylskåpet och katterna gör "high five" innan godbit utdelas, allt medan Prinsen sitter tålmodigt och väntar.     

På denna bilden städar matte så flocken tar sin tillflykt till Dixons bur!

Eller stunder av totalt kaos för matte. Medan hund och katter bara njuter!   

Snygg platsliggning i köket! En stor och en liten schäfer  

Här dricker vi gemensamt ur Dixons skål...... dvs Prinsen väntar på sin tur!   

Här trängs vi i Dixons bur. Dixon och sin lillschäfer Dexter.  

Tyvärr finns det inte bilder på alla förgyllda ögonblick utan dom får förvaras i hjärtat.

T.ex när Dixon checkar av gästrummet under natten, där "Grabbarna Grus"  ligger redo att inta sovrummet i tidig gryning eller tidigare om Dixon sover djupt.

Min lilla riddare är Dixie som fullkomligt avgudar sin matte!  Hans blickar och kroppsspråk går inte att fotografera, måste upplevas.   

Slutledning: Det är dom små vardagliga stunderna vi minns av vår kära vänner, dvs hundarna och katterna. Det är dom v ska vårda och vara glada åt!

Lördag den 14 februari 2015

Vi har hittat formen och Grabbarna Grus har bara varit till nytta.

Dixon harmonisk, tålmodig och trots mattes urusla diciplin vad gäller träning så är han helt otroligt duktig.    

Dessutom har vi så himla roligt, jag får träningsverk för snabb och burdus är han den gode Prinsen. Jag har lyckats få min egen jobbstress att så sakteliga dämpas. Just nu jobbas det på min absoluta räddsla för lösa hundar som ska komma framrusande......... Härrör sig från Shivas tid då hon blev angripen som unghund av en grannes hund. Förmoligen satt djupare spår än vad jag trott.  

Min lilla flock är en sann kärna till lugn och harmoni. Även om Dixons förkärlek för jaktlekar på springande katter,som får mig att fullständgt gå i taket. Bäste läromästaren är Dexter som bara "fläker ut sig" och tar det piano. Dixie har lärt sig detsamma.  När jag inte är närvarande fungerar det bäst.  

Det roligaste i livet är gratis...... Köpt diiverse småduttar till katterna men det bästa är ett långt skosnöre från mina kasserade kängor. Jag drar snöret efter golvet och Dexter attackerar, en försiktig kamp ifrån min sida, Dixie är inte sen att komma in i leken och han får andra ändan av skosnöret och dom är som sanna schäfervalpar.   

Höjdpunkten är när jag kör positioner i köket med Dixon, katterna sitter som "tända ljus" och funderar. Skräckblandad förundran över Dixon och mig in action. 

Det svåraste är att dela tiden vad gäller kel och smek för alla tre vill ju vara i centrum för mattes uppmärksamhet.   

Dixie är absolut den som fullkomligt avgudar mig. Sitter som en porslinskatt med stora, blöta förundrade ögon och svarar direkt på kliande under hakan.   

Sedan har vi dom kaotiska momenten när jag lagar mat, tre fullkomligt sjövilda individer som vill vara med. Antingen hoppar Dexter in i kylskåpet eller så sitter han tillsammans med Dixie och sträcker fram tassarna efter gobitar. Dixon vet att sitt gäller men tillsammans med katterna så tar han chanser.  Jag kan säga att dom är "all over the place" och jag förvarar kött som ska stekas i diverse skåp och hyllor.   Lördagar är för mig och flocken helig, dvs vi umgås och är nära varandra. Ofta iinnebär det att Dixon och jag försvinner några timmar men när vi väl är hemma så är det umgänge av olika slag som gäller.  Eftermiddagarna blir det ofta lek och idag lekte katterna kurragömma på Dexters initiativ. Vi mår rätt gott och trivs tillsammans än om det gungar rejält ibland. Vilket innebär att jag har aldrig en rktigt lugn stund.

Onsdag 14 januari 2015

Hänt en hel del i flocken. Min aningslösa intiution gav oss en grind, som visade sig ge Dixon lugn och ro när han äter.

  Lämnade "Sund Hundmats Vitalblandning". Kunde koppla av med matte och äta lugnt och sansat. Organisationen, att ge katterna mat, Dixon o jag ger oss ut och när vi kommer hem vilar katterna lugnt, helt optimalt.  När Dexter tar sig an resterna av Vitalblandningen ser Prinsen till att snabbt äta upp en pytteliten rest. Konkurrens, helt rätt tänkt Annette.  

Dixon o jag får vår egen tid av Fajtaboll och mys i vardagsrummet.

Sedan kryper katterna upp på soffryggen och myser......

Alla tre är rovdjur men den "största" minsta av dom alla är Dixie som morrat redan från början, morrat så högt att jag trodde frysen/kylen var på väg att lägga av.  

Nu har Dixie blivit Kaxig, så kaxig att den jovialiska Dexter låter honom bestämma om vem som ska slicka förpackningen av Sund Hundmat, vilket Dixie lyckas göra med hela den lilla kroppen. Så bestämt aggressivt, att bara hans gudinna dvs matte kan närma sig!

Matte är guden som han följer och söker ögonkontakt med hela tiden.

Varje morgon så trängs jag med tre pälsklingar i badrummet, Dixon tittar förundrat på småbrödernas klättrande, klängade på hyllor och lek i badkaret. Min morgonstund blir förgylld av skratt och motivation att starta en ny dag.  

I natt kom det Miraklet jag väntat på!

  Runt klockan 3:30 kände jag ljuva små tassar och en varm liten kropp som smög in sig i mitt knäveck! Dixie!

Dixon låg uträckt utifrån mig. Vi två ändrade ställning åtskilliga gånger och jag fick stuntals typ kramp i ben, tår, nacke genom att klappa och beröma den gode Prinsen och en tung haka på min hand. När Dixon lägger ner hakan och nosen en centimeter från Dixies nos, så upplevde jag en lycka! 

Det mest fantastiska var att oavsett hur Prinsen o jag försökte förflytta oss så spann vårt lilla rovdjur och sov lugnt och tryggt.  

Jag skulle kunna skriva en avhandling om dessa dyrbara timmar för min del, domningarna i olika delar av kroppen men vad gör man inte när målet är uppfyllt?  

Dixie har hamnat där jag ville han skulle hamna, trygg tuff och hanterar en 34 kilos schäfer perfekt, precis som hans storebror och beskyddare/mentor min rödbruna Dexter gjort från början.

Dixon självsäker, balanserad, snäll, tålmodig men lite avundsjuk och behöver känna att han är nummer ett!   

Ett härligt morgon/nattliv tillsammans med matte och under dagen så umgås dom tydligen helt ok!

Katterna har gett mig så oändligt mycket av förståelse, lugn och glädje att jag känner mig djupt tacksam!

"För det första blir det inte och inte som man tänkt sig" gäller bara att flyta med!

Söndag 28 decembe 2014

Ingen tid för blogg, totalt stesspålägg sedan november. Men livet har fortsatt och min mentala träning bestått av min flocks utveckling och inveckling.    

Deras utveckling har således sedan igår kväll gett Dixie en topposition. På soffryggen utsträkt och avslappnad, Dixon kommer in och lägger sig i soffan och Dixie ligger lugnt kvar..... Detta ä stort för Dixie och även för Dixon.   

Nu har vi alltså uppnått målet Dixie den försiktige står emot och kaxar till sig.  Dixons ögonvitor syns när han kollar Dixie....... Lite svårt för storebror att acceptera!  

För övrigt under Sällskapsresan 2:Snowroller, så visade Dexter på den äventyrsälskare, Byggare Bob och tekniskt intesseade han är. När helikoptern kom och lyfte rusade han fram till TV:n och stod på bakbenen. Det är sånt som räddar SVT:s repriser för min del.

Dixon gillar Djungelboken med smygande panter och för övrigt skällande hundar som han inte gillar utan vänder sig om mot mig och frågar! Är det här verkligen ok? Dalai Iamas skratt var inte ok enligt Dixon.  

Brasa för första gången för katterna och jag var tvungen att sätta upp nätet.

Skåpen under bokhyllan är intressanta och Dixon hejar på.

Idag har Dixie lyckats med att förstöra anordningen för persiennens "stanna kvar" i  hallfönstet, ivrigt påhejad av prinsen och Dexter.

Jag lever i ett underbart inferno när mat ska arrangeras, tre mot en.

Men dom är friska, energiska och trygga alla tre. Det är jag evigt tacksam för!

Onsdag 29 oktoer 2014

Ibland undrar jag vad som är bäst? Planering, kalkylering, analys och kontroll eller bara intuitiv känsla.

Bara kliva ut ur bekvämlighets och trygghetszonen och följa flödet!

Vid alla mina beslut här i livet har de bästa besluten blivit de som bara blir, utan någon som helst planering eller kontroll.  De beslut jag inte tar utan bara gör, uppriktigt vet jag inte riktigt vad som händer och senast när en sådan handling skedde var när två katter, varav den ena skrek i häcken.

Det fanns ingen som helst planering eller aktivt beslut. Jag bara körde med Dixon i bilen och köpte en transportväska, mat, skålar, kattlåda, sand och íntalade mig själv för kontrollens skull, en vecka ger jag detta.  

Ja, efter en veckas idog träning och tillvänjning så var jag ju såld och Prinsen oxå. Vi fixade det, vilket jag aldrig trodde skulle vara möjligt med Dixon.

Den motor, jakt, kamp och en del skärpa helt omöjligt.

Inte så att han är elak men ägande och vakt, nej omöjligt..............

Nu blev det inte så. Och helt plötsligt har jag förstått att det finns ingen som helst anledning att försöka

styra, ställa, analysera och kontrollera (har man tagit fan i båten får man ro den i land)   

Samma sak när det gällde Dixons intåg, när Shiva fick somna in så skulle jag enligt plan vänta till påföljande sommar innan ny valp införskaffades. Inte blev det så! Efter promenad med Lena och Diza på stranden med en Dixon som aldrig gått i koppel och betedde sig som en Mustang så var det klippt.

Slutledning av detta blir att planera, analysera, styra och kontrollera för tävling är precis samma sak.

Bara att följa "The Flow" och köra. Går det inte får jag försöka igen.

Att se Dixon få torrfoder med ungnötslever i och Dexter ställer sig på bakenbenen och nästen kryper ner i Dixons matskål medan Prinsen äter är en upplevelse en sann kontrapunkt och bevis på att "djur kan".

Att missa allt det underbara fina och stundom jobbiga vill jag inte. Från och med nu när jag ser tillbaka på alla sk beslut så är dom känslomässigt styrda dom absolut lyckosamaste!

Bara att släppa taget och köra. "Fuck Your Fears".   Follow the Flow..........

Söndag den 28 september

Det inledande projektet att skapa trygghet och se om det överhuvudtaget skulle fungera är slut.  

Mitt delmål var katterna fria och med oss i vardagsrummet vid soffslapp och fria på natten utan stängd sovrummsdörr.

Igår kväll efter umgänge kändes det rätt och jag var helt utmattad efter dagens vedermödor.

När det var tid för natti, natti så vet jag inte var katterna var men Dixon och jag traskade upp till sovrummet och jag lätt lampan i trappen var tänd och sovrummsdörren öppen.

Det var tyst, lugnt och Prinsen la sig tätt intill mig i sk skedställning.  

Jag undrade om katterna var i gästrummet brevid eller där nere. Somnade omgående och sov gott.

När jag vaknade till var det fortfarande tyst och Dixon var inte i sovrummet. Jag gick upp och kollade nedanför trappan, inte i hallen i biabädden.  Förmodligen har han lagt sig i sin bur eller vardagsrummet.

Efter en liten stund tassar två små kattpojkar in i sovrummet och hoppar upp i sängen till mig.

En härlig känsla att ligga o höra hur dom spinner o ligger fint tätt intill.    

Funderade på hur dom lyckats smyga förbi Dixon eller har dom sovit i gästrummet fram tills nu.

Efter en stund försvann katterna och jag hör Dixon som jag lockar på. Han kommer upp och snor min kudde, som jag givetvis ser till att få tillbaka stående med upphetsad hund i sängen.   

Då ser jag Dexter som står o kikar in, Prinsen ser ingenting utan fortsätter rumstera. Dörren är halvt stängd. Om en stund så kommer Dexter tillbaka och Dixon går upp ur sängen, nosar på Dexter och puffar till dörren så den nästan är stängd.  

Jag somnade om med ett leende på läpparna och vaknade utvilad i total tystnad. 

Var alla varit och vad som hänt har jag ingen som helst aning om men vi gick ner i köket och helt plötsligt var alla där. Frukost o kaffe.  

Mitt nästa delmål är att katterna o Dixon ska kunna gosa, sova tillsammans. Dexter o Dixon har redan legat i Dixons bur tillsammans. Dixie har blivit tuffare och lägger sig på rygg för att bli slickad, precis om Dexter. Idag låg Dixie i soffan och lät sig hanteras av Dixon.

Slutmålet är att hela flocken ska kunna vara fria när jag inte är hemma.

Jag är väl medveten om att jag är en snigel, som tar små steg i taget men jag tror verkligen på att lägga grunden stadigt......

Hundträningen har blivit mer effektiv och kommer att bli ännu mer effektiv då detta är helt nödvändigt då tidschemat är tight.

Den riiktiga utmaningen idag och andra dagar är sopning, dammsugning o moppning. Dixie hänger i sopkvasten och Dexter är efter moppning som Bambi på hal is. Lägg till en hund som vill vara med på allt och cirkusen är i full gång.  

Nu Siesta Time!

Söndag 7 september

Jag pratar om fånga stunden, inte dagen! Min flock har lyckats få mig att förstå skillnaden. Skillnaden är enorm. Det är stunden som ska fångas. Därför följer ett kollagé på bilder av fångade stunder. HAde jag haft en kamera som kunnat ta 10 bilder på raken så hade blivit mycket mer och bättre bilder.

Alltså varning för dom som inte gillar katt och suddiga bilder.