Söndag 31 augusti

Semestern är helt klart över och vi har blivit fler. Dumpade katter som prasslade i häcken och skrek fredagkvällen den 15 augusti.  Lördagsmorgon gick jag ut med en skål vatten och dom kom fram när jag kallade, lät sig klappas. På väg mot spår och handel jobbade mitt huvud med tanken att 25 meter från landsvägen kan dom inte bo.   

2011 blev två likadana fast mycket yngre kattungar dumpade mitt på vägen, ja du hörde rätt! Mina grannar hade sett de små liven springa in till mig och Shiva. Den gången ringde jag kattjouren som kom efter 3 dagar. 

Beslutet var inte riktigt mitt, det var som om jag handlade utifrån någonting jag inte kan bedömma.

Handlade en liten transportväska, kattströ, kattungemat, skålar och tog in dom.

Gav mig själv löftet att en vecka ger jag projektet.

Målet var givetvis att katterna och Dixon skulle få sällskap och glädje av varandra.   

En vecka av tillvänjning en logistik som jag faktiskt beundrar mig själv för.

När väl den gamla valpburen monterades upp i köket, snett emot Dixons bur så lättade det dåliga samvetet. Tygväskan blev till loftsäng längst inne i buren, alla hundtäcken och frottehandukar blev skyddande tak. Idag deras takterass med Panoramavy De Lux.  

Ett mysigt bo där flickorna kunde känna sig trygga. Flickorna som visade sig vara en flicka och en pojke.

För att få rörlighet/frihet och kunna utvecklas normalt fick dom fritt spelrum både ensamma och tillsammans med mig men framförallt när Dixon och jag tränade, promenerade o spårade.

Frihet 40 minuter på morgonen och några timmar på kvällen, även en natt tillsammans med mig i sovrummet, som innebar att jag inte fick en blund i ögonen.

Sedan fick dom flytta ner i källaren under dagtid med sin loftsäng, kattlåda, mat, vatten och frihet. Växelvis umgänge med mig under kvällstid, prata om att jag alltid hade dåligt samvete.  

Nu har vi emellertid kommit till den punkten att katterna får ha köket när jag inte är hemma och Dixon finns i hallen och övriga huset. Tryggt för allas bästa.  

Du som har läst de dagliga inläggen vet viilken resa det varit. Två veckor har gått och igår kom "breaket". 

Kattprojektet har fått konsekvenser som jag inte hade en aning om. Dixon har blivit ännu mer lyhörd

och lyder minsta viskning. Jag har blivit lugnare och säkrare på att lita på min känsla. Jag tror att jag har börjat komma ihåg kattspråket och Dixon läser katterna mycket bra.

Att studera Prinsen, Dixi och Dexter är och har varit så intressant, sedan om mina mänskliga slutsatser är rätt eller bara en tolkning spelar ju faktiskt ingen roll.  

Slutledning: Oerhört jobbigt och fantastiskt lärorikt men gett mig ohyggligt mycket!

Nu kommer suddiga bilder som nog betyder mer för mig än någon annan.

Tack för att du orkade läsa!