Denna morgon var febrig, ont i huvudet och frusen.  

Gick upp och satte på kaffebryggarn som var laddad för termos! Drack kaffe men kände att detta fungerar inte,  dvs att ta sig till Sturup för spår.

Ringer Christer och läser in på svararen att jag stannar hemma. Mår givetvis inte bättre när jag tittar på en energisk och mycket lycklig hund.    Jag kan helt enkelt inte förmå mig att gå ut, så jag släpper ut prinsen i trädgården och sörplar mer kaffe.

Vi går upp till sovrummet igen och Dixon yster och vild!   

Vill leka leken fånga kudden om du kan!  Leken innebär att han tar kudden i munnen och ställer sig mitt på en dubbelsäng som är 2x2 meter.  Där på mitten kan jag inte nå honnom utan måste i så fall kasta mig handlöst efter honom.  Skrika, dämpat låg röst, diverse kommandon hjälper inte, han blir bara ännu mer exalterad. Jag är något irriterad och det känner han, vet min akilleshäl. 

Nåväl till slut lyckas jag överlista honom och tänker krypa ner i sängen igen.

Dixon smått förvirrad, ska vi inte gå ut? Vi går ju alltid ut när det är mörkt ute. Helg så går matte inte tillbaka till sängen, alltså är något fel.   

Dixon vet att råda bot på detta så han attackerar matte med underbara små kärleksbett och vägrar flytta på sig.   

Detta innebär att en rent kroppslig brottning utan våld från min sida börjar. Nu är min puls hög och Treo har ännu inte hunnit verka.  Småningom är jag nere under täcket och täcket över huvudet vilket betyder att matte inte är kontaktbar. 

Dixon vankar av och an hoppar upp tätt intill mitt ansikte och krafsar med tassarna. Försöker med tricket att ta min ena innesko och placera den rakt framför mig.  

Nu har det börja ljusna och ser ut att bli en underbar dag. Matte resignerar och tar på sig en tunn mogonrock och tar sig ner för trappan som en trött 90-åring.   

I köket dricks det halvljummet kaffe och Dixon får frukost. Jag ringer Christer för säkerhets skull. Christer skrattar och talar om att det är inte spår idag utan imorgon! Glad blir jag och känner att nu är

denna spillra beredd att ta sig ut i tunn morgonrock och kolla pannan eftersom det är tämligen kyligt inomhus trots att jag höjt elementen.

Dixon får ett speciellt kroppsuttryck som innebär Yesyes...... jag lunkar och Dixon springer (som alltid) ut genom dörren och hoppar över trappstegen.  OBS! (stannar jag vid dörren sitter han fint och väntar)

Felet lätt åtgärdat, bara ena pumpen är höjd.... inte så konstigt att elementen knappt är ljumna.

Nu mår jag betydligt bättre och vandrar åter upp till sovrummet med sänkt puls, masserar och gullar med Dixon som slappnar av och tycker att livet är på topp igen.   

Sedan ligger vi och bara myser med solen lysande in genom balkongdörren.  

Jag/vi ligger i dvala fram till klockan 12.00, har inte hänt sedan Dixon anlände. Vi handlar och matte lägger ett spår. Vi promenerar upp till kohagen och jag uttrycker mitt missnöje (på ett icke pedagogiskt sätt) med dragande i koppel. Åter till spåret är jag helt slut och gennomsvett.

Spåret är helt ok bortsett från sista benet då Dixon får syn på en fasan  Min fysiska och psykiska status blev nu synlig och hörbar   Tänker inte tala om vilka ord jag använde....... Efter slutapporten borde allt vara gott och väl! Men nejnej, då dyker en förbannad hare upp  

Alla mina sansade, goda, förstående och kärleksfulla sidor bara försvann!  Hemkommna har Dixon för första gången "surat" dvs. han har känt min irritation, missnöje! Inte orden men min sinnestämmning.

Så denna matte har pussat och krusat för att be om förlåtelse och känner mig just nu som en stor skit   Kompensation för dagen blev att jag köpte kycklinglever som nu steks i ugnen att imundigas imorgon vid apporterna.  Imorgon är en annan dag!

Dixon är en känslig individ och förstår inte när matte blir skogstokig!

Så här vacker är min underbara Prins när han bevakar!